Vid högtider är det värre. Vi som jobbar på kvinnojouren tycker att det är en bra jul när det är få extra lediga dagar. I år är en sådan bra jul, bara tre dagar ledigt runt jul och ingen extra till nyår.
Det är en bra jul för att våldet,vare sig det är psykiskt, fysiskt, ekonomiskt eller sexuellt helt enkelt får mindre dagar att utövas på.
Oavsett hur lång ledighet, vi på kvinnojouren har alltid "högsäsong" efter jul.
Ett år har gått. Ett nytt är i vardande. Det gamla året, våldsamt och med ständigt brutna löften.
Ett år fyllt av:
"Jag lovar, jag ska aldrig mer slå. Aldrig mer bli arg, aldrig mer skrika att du är en värdelös hora. Aldrig mer slå barnen, skrika på dem. Aldrig mer lynnigt brusa upp, aldrig mer våldta dig, aldrig ta struptag på dig, köra upp dig mot en vägg, dunka ditt huvud mot golvet. Jag ska aldrig mer tappa besinningen, spotta på dig, kasta saker runt omkring mig, hota att döda barnen. Jag ska aldrig mer ha en fullständigt galen blick. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer."
När julen infinner sig tänker en del kvinnor: kanske allt blir bra nu, kanske kan vi reda ut saker.
Andra kvinnor inser tidigt att aldrig- mer-bedyranden är fullständigt betydelselösa. Men väljer att stanna kvar för att de är deras enda överlevnadsstrategi där och då.
Många kvinnor stannar för att det är ett sätt att skydda barnen.
Men så kommer den där julen som blir en jul för mycket. Julen som ska vara fridfull men istället blir hånfull med sitt budskap. Och insikten, det kommer aldrig att bli en fröjdefull jul.
Då finns vi. Vi tar emot med öppen famn. Hos oss får kvinnan och hennes eventuella barn vara.
I ro. I ett tillfälligt undantagstillstånd i sitt liv.
