Kvinnojouren Huddinge
har funnits i trettiofem år och under den perioden har vi tagit emot nästan
ettusensjuhundra kvinnor och barn i vårt skyddade boende och haft mer än 4400
stödsamtal, enskilt eller i grupp. Vi har stor erfarenhet och specifika
kunskaper om mäns våld mot kvinnor.
Varje kvinna och barn som kommer till oss bär på sina unika
livsöden men det går en röd tråd genom kvinnornas berättelser om psykiskt,
fysiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld.
När kvinnorna kommer
till oss är de utmattade och trötta. Första tiden sover och gråter de. De
berättar för oss vad som har hänt. Vi lyssnar och vi ser vad kvinnorna och
deras barn behöver för att kunna återta makten över sina egna liv, återerövra
värdigheten och självkänslan och mod att börja om på nytt.
Utifrån tusentals
kvinnors och barns berättelser har vi följande önskelista till våra politiker:
1 Låt kvinnorna och
barnen få en fristad i tre månader när de kommer till kvinnojouren. De
behöver hämta krafter, berätta sin historia, bli trodda på och starta
läkningsprocessen. Låt dem få bo hos oss utan att behöva söka bidrag, söka
jobb, börja studera eller annat som har med deras ekonomiska situation att
göra.
2 Tvinga inte barnen
att träffa sin pappa/förövaren under de tre första månaderna. Låt dem få
prata med en vuxen som lyssnar på dem ur deras perspektiv. De måste få en
möjlighet att förstå vad de har gått igenom och att det inte är deras fel!
3 Se till att ha
öronmärkta platser i förskola och skola för barn som bor på skyddat boende,
året om, för att de inte ska straffas med isolering på grund av att deras pappa
har utsatt dem och deras mamma för våld.
4 Gör det lättare att
hitta utslussningsboenden till kvinnor och barn när de inte har skyddsbehov
längre medan eventuell bodelningsprocess pågår. Slussa inte ut kvinnorna till
vandrarhem där det ofta finns män med annan problematik.
Grundprincipen bör
vara att kvinnorna och barnen kan bo kvar i det egna boendet och att det är
förövaren som ska flytta ut och att det är hans livsutrymme som ska inskränkas.
Låt oss ge er
konkreta exempel på hur det går till i verkligheten:
Kvinnorna flyr mannen och har ingen bostad, kan inte gå till jobbet, kan inte låta barnen gå till förskola eller skola. Hon får inte med sig kläder till sig och barnen, ibland får hon inte ens med sig sitt körkort, pass eller bankomatkort. Det har också hänt att kvinnan inte fått med sig sina löständer, de egna tänderna slogs ut av mannen.
Kvinnorna flyr mannen och har ingen bostad, kan inte gå till jobbet, kan inte låta barnen gå till förskola eller skola. Hon får inte med sig kläder till sig och barnen, ibland får hon inte ens med sig sitt körkort, pass eller bankomatkort. Det har också hänt att kvinnan inte fått med sig sina löständer, de egna tänderna slogs ut av mannen.
Mannen hämnas genom att byta lås på dörren, förstör hennes
och barnens tillhörigheter, berättar för myndigheter om vilken hysterisk
hämndlysten galning kvinnan är. Han begär omedelbart att få träffa sina barn,
han kräver sin rätt.
Vi menar att mannen,
som utsatt kvinnan och barnen för våld är den som ska flytta ut. Vi ser
gärna att det utdöms kontaktförbud i det egna hemmet. Förövaren ska inte ha
tillgång till hemmet utan där ska mamman och barnen få bo.
Mäns våld mot kvinnor
är ofantligt och orsakar ett enormt personligt lidande för de utsatta. I
extrema fall leder våldet till döden. Varje år dödas mellan tretton till
sjutton kvinnor av den man hon litat på och älskat.
Våldet kostar också
samhället gigantiska summor pengar varje år i form av sjukhusbesök,
sjukskrivningar, rättsprocesser, fängelsetid, polisingripanden och andra
stödinsatser som de utsatta kvinnorna och barnen behöver.
Samhället har misslyckats. Börja lyssna på kvinnor och ta dem på allvar!
S
