Vi är naturligtvis glada att de gör det.
På twitter finns en hashtag #inteensam där du som har blivit utsatt kan berätta om dina egna upplevelser. Om inte annat är det bra att få det ur sig. So spit it out girl!
Jag som arbetar på en kvinnojour och som dagligen ser den yttersta konsekvensen av att kvinnor blir ofredade har ett antal frågor som jag vill få ur mig.
Varför har det blivit normaliserat med tafsande och verbala påhopp? Varför viftas det bort med ett "äsch du vet väl hur han är?" Varför har det viftats bort sen tidernas begynnelse?
Varför kan vi inte enas om att nej, vi vill inte lyssna på tramset om att vi vet hur pojkar är. Pojkar är individer precis som flickor. Det är bullshit att alla pojkar är "sådana". Inte alla pojkar är eller vill vara sådana. Släpp fram pojkarna som inte är sådana och låt dem vara förebilder. Sluta avfärda detta med att det är genustrams. Det är inte genustrams att vidhålla att människor är individer och inte sitt kön.
Och kan inte alla vi vuxna säga till pojkarna som drar flickor i håret, som knuffas och retas? I lekparken, på förskolan, på tunnelbanan, oavsett vilka vi är. Säga: Du har ingen rätt att knuffa någon. Säga det igen och igen och igen. Bagatellisera inte beteendet. Säga det igen och igen och igen. Sluta dra. Sluta slåss. Sluta skrik. Säga det till deras föräldrar. Visa civilkurage.
Och på tal om föräldrar. Varför pratar inte pedagoger med gossarnas föräldrar? Har de givit upp? Om de pojkar i skolan som trakasserar sina klasskompisar sexuellt inte får tillsägelse, om lärarna blundar, vad händer då med flickorna?
Och på tal om tillsägelse, varför tror en del föräldrar att deras barn är oskyldiga? Är det för att de inte vill se sitt eget misslyckande i uppfostran? Eller är det likadant i familjen? Föräldrarna uttalar sig förklenande om grannar, kändisar, kvinnor, homosexuella och är på det viset urusla förebilder? Ser de överhuvudtaget vilka urusla förebilder de i så fall är?
Hur många artikelserier, teveprogram och insamlingar ska vi ha om mobbing?
När ska vi sluta att bara prata, när ska vi börja agera?
Hur kommer det sig att fortfarande anno 2016 stämplas kvinnor som horor och män som kungar?
Idag behöver ju kvinnor inte bli med barn när de knullar runt. Varför är det "äckligare" att ha varit med många män och "coolt" att ha varit med många kvinnor? Sexakten är densamma. Könssjukdomar drabbar både pojkar och flickor om de inte skyddar sig. De är lika äckliga/coola.
Och hur kommer det sig att vi fortfarande anno 2016 pratar om mödomshinnor? Och att det är bättre att ha en påhittad hinna kvar, och spara sig till en enda sexpartner? Varför tycker en del föräldrar att det är viktigt att deras dotter inte har sex före äktenskapet? Varför kan de inte rucka på sina ingrodda fördomar och erkänna det de egentligen vet, nämligen att även deras flicka har en sexualitet och en spirande lust? Precis som deras son. Varför inte säga till sin dotter, älskade flicka, innan du börjar ha sex, tänk på att du kan skydda dig, du behöver inte bli med barn. I alla fall i vår del av världen skulle det kunna vara så. Att föräldrar pratar med sina barn, även om sex.
Om vi inte tillåter våra döttrar att få bejaka sin lust på lika villkor som våra söner då kväser vi dem. Tidigt. Vi skriver på kontraktet att flickor kan delas upp i goda och dåliga. Att vi redan på deras klädsel och smink kan se vilka som är bra och vilka som är dåliga. Och vi ger oss alla spelrum för att kommentera dem efter deras sätt att klä sig. Det ena ger det andra.
Till er underbara flickor därute vill vi säga så här: Sluta inte säga ifrån. Tystna inte. Säg inte, det är ingen idé. Ingen lyssnar. Vi är många som lyssnar.
Men vi måste också agera genom att säga ifrån mot ofredande.
Så sluta att enbart prata, börja agera. Som föräldrar, som pedagoger, som medmänniskor, kvinnor och män.
Själv är jag en nybliven aktivist. När jag är ute i det offentliga bevakar jag spontant att flickor och unga kvinnor inte blir ofredade.
#nyblivenaktivist och #inteensam
S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar