Kvinnor har slutat att tiga i församlingen. Kvinnor har
börjat berätta. Kvinnor har börjat ta sig själva på allvar.
Sakteliga börjar fler och fler att sluta relativisera, sluta att tänka det var nog inget, sluta att bry sig om den
inkräktande mannens känslor.
Sakteliga slutar fler och fler kvinnor att tänka: nej omgivningen kommer att tycka att jag överdriver, att jag är en hysterika. De börjar istället att gå på sin egen magkänsla, låter sin egen integritet bestämma gränsen.
Det är bra. Det är formidabelt och absolut nödvändigt. För kommande generationers skull. För våra döttrar och söners skull måste vi sätta ner foten igen och igen och igen.
Det finns människor som inte vill ta berättelserna om sexuella trakasserier på allvar för att de själva inte har blivit utsatta, inte kan relatera, inte vill förstå utan vill prata om annat. I försåtlig ton ska kvinnor misstänkliggöras, omyndigförklaras och deras upplevelser förminskas.
I och med hashtag #Metoo är det svårt att förbise alla miljoner vittnesmål.
Malin Ullgren skriver en läsvärd artikel i DN om hur vi kvinnor socialiseras in i att allt förutom våldtäkt är acceptabelt, alla övriga sexuella ofredanden är bara små sidoberättelser i våra liv.
#Metoo visar hur alla dessa sidoberättelser tillsammans berättar en tragedi. En uråldrig tragedi.
Kvinnor kliver fram och berättar om sexuella trakasserier på arbetsplatser, mediebranschen, restaurangbranschen, inom sjukvården.
Vågen kan inte stoppas. Det är nog nu.
Nej. Vi tiger inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar