En bra jul är en jul med få röda dagar

Vid högtider är det värre. Vi som jobbar på kvinnojouren tycker att det är en bra jul när det är få extra lediga dagar. I år är en sådan bra jul, bara tre dagar ledigt runt jul och ingen extra till nyår.
Det är en bra jul för att våldet,vare sig det är psykiskt, fysiskt, ekonomiskt eller sexuellt helt enkelt får mindre dagar att utövas på.

Oavsett hur lång ledighet, vi på kvinnojouren har alltid "högsäsong" efter jul.
Ett år har gått. Ett nytt är i vardande. Det gamla året, våldsamt och med ständigt brutna löften.
Ett år fyllt av:
"Jag lovar, jag ska aldrig mer slå. Aldrig mer bli arg, aldrig mer skrika att du är en värdelös hora. Aldrig mer slå barnen, skrika på dem. Aldrig mer lynnigt brusa upp, aldrig mer våldta dig, aldrig ta struptag på dig, köra upp dig mot en vägg, dunka ditt huvud mot golvet. Jag ska aldrig mer tappa besinningen, spotta på dig, kasta saker runt omkring mig, hota att döda barnen. Jag ska aldrig mer ha en fullständigt  galen blick. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer."

När julen infinner sig tänker en del kvinnor: kanske allt blir bra nu, kanske kan vi reda ut saker.
Andra kvinnor inser tidigt att aldrig- mer-bedyranden är fullständigt betydelselösa. Men väljer att stanna kvar för att de är deras enda överlevnadsstrategi där och då.
Många kvinnor stannar för att det är ett sätt att skydda barnen.

Men så kommer den där julen som blir en jul för mycket. Julen som ska vara fridfull men istället blir hånfull med sitt budskap. Och insikten, det kommer aldrig att bli en fröjdefull jul.

Då finns vi. Vi tar emot med öppen famn. Hos oss får kvinnan och hennes eventuella barn vara.
I ro. I ett tillfälligt undantagstillstånd i sitt liv.

Föreningen Kvinnors rätt firar 15 år

Föreningen Kvinnors rätt firade 15- årsjubileum i onsdags. Vi var där och firade med dem. I det moderna samhället behövs det fortfarande idag organisationer som bevarar kvinnors alla rättigheter. Det är ett sorgligt men dessvärre sant faktum. Det känns som om vi aldrig kan slappna av. 

Kvinnors rätt bildades samtidigt som Fadime Sahindal höll sitt ödesdigra tal för svenska politiker i november 2001. Grundaren Maria Rashidi, själv offer för hedersbrott har kämpat för ett samhälle fritt från hedersvåld länge. Tyvärr är kampen långt ifrån vunnen och det är inte mycket som har förändrats sedan Fadime Sahindals tragiska död. 

Vi blir varmt mottagna av grundaren och ordföranden Maria Rashidi i deras lokal och tar för oss av den färgstarka buffén. Vi minglar, äter, pratar och ser fram emot en diger lista av talare. Den första att tala är naturligtvis Maria Rashidi som hälsar oss alla välkomna till firandet av föreningens femtonårsdag.

- Tyvärr finns vi, säger hon en smula uppgivet. Egentligen är det inte klokt att vi firar femton år. Vi bildades fyra dagar innan Fadimes första och sista tal, fortsätter Maria Rashidi. Vi kämpar i hennes anda. Fadimes budskap var att hedersrelaterat våld är en kollektiv bestraffning och inte ett allmänt mäns våld mot kvinnor. Vi måste sätta press på regeringen!

   När jag lyssnar på Marias Rashidis arga men ändå något uppgivna stämma tänker jag att vi har pratat om detta i över tjugo år i Sverige. Under dessa tjugo år har det inte hänt mycket och många utsatta har skickats hem till familjen av okunniga myndighetspersoner och skolpersonal.

Maria Rashidi är glad över att vi alla har samlats och lämnar över ordet till Elisabeth Massi Fritz, advokaten som står på barrikaderna och ofta företräder offer för hedersrelaterat våld i Sverige. 

- Otroligt härligt att få vara här Maria, ni behövs verkligen. Är det någon som vet hur det är att bli utsatt för hedersbrott, så är det Maria, säger Elisabeth Massi Fritz.

1999 företrädde Elisabeth Massi Fritz Pela Atroshis syster, i Sveriges första hedersbrottmål. Några år senare Abbas Rezai. I båda rättegångarna fälldes förövarna. Elisabeth Massi Fritz är väldigt tydlig med vad hon anser.

 - Döm förövarna till betydligt strängare straff och kombinera straffet med utvisning.

   I fallet AbbasRezai erkände flickvännens bror. När han skulle utvisas tog han tillbaka sitt erkännande och båda föräldrarna kunde fällas för mordet på Abbas Rezai.

 - Vi kommer aldrig att svika er. Vi ska fajtas tillsammans och ha noll tolerans mot hedersförtryck, noll tolerans mot könsstympning, noll tolerans mot barnäktenskap, noll tolerans mot tvångsäktenskap, avslutar Elisabeth Massi Fritz.

Nicklas Kelemen, etnolog och styrelseledamot i Nätverket mot hedersrelaterat våld, berättade om hur han år 2001bjöd in Fadime Sahindal till det seminarium som blev starskottet för en diskussion bland politiker och akademiker om hedersrelaterat våld. Dagen innan hade Fadime och han diskuterat att svenska makthavare var rädda för att prata om denna form av förtryck och våld för att de inte ville spela invandrarkritiska krafter i händerna. Fadime Sahindal ställde sig då frågan att vad har invandrarfientliga krafter med mina rättigheter att göra? En fråga som enligt Nicklas Kelemen fortfarande är obesvarad. Och ja, de invandrarfientliga krafterna växer.

 - Femton år senare står vi stilla med exakt samma konflikträdsla för de traditionella krafterna, de som bygger könssegregation under skylten ”mångkulturalism”, säger Nicklas Kelemen. De manliga etniska föreningarna och samfunden, som redan Fadime varnade för, växer och är ännu starkare idag. De bygger en stat i staten och deras normer och värderingar i relation till jämställdhet diskuteras inte, ifrågasätts inte. Regeringen tillsätter utredningar och kartläggningar av hedersförtryck, istället för åtgärder, åtgärder som föreslogs redan 2001. Att-äta-kakan-och-ha-den-kvar-politiken fortsätter, avslutar Nicklas Kelemen.

 Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Liberalerna och känd för sitt arbete mot hedersförtryck var nästa talare.

 - Det finns ett före Fadime och ett efter Fadime. Det finns ett före Maria Rashidi och ett efter Kvinnors rätt. Maria, jag har alltid beundrat din fantastiska glöd och kommer aldrig att glömma när du vid ett tillfälle alldeles i början sa: Jag har ingenting att förlora för jag känner mig redan död. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

  

   Birgitta Ohlsson vill hylla och slå fyra slag för Kvinnors rätt på deras jubileumsdag:

De har alltid varit tydliga med att det ska vara samma feministiska måttstock för alla.  Deras kvinnokamp har aldrig sett nationsgränser. De arbetar med praktiskt feministiskt systerskap och sist men inte minst, männen är välkomna i kampen.

 -  En Lex Fadime vore en fantastisk kröning på denna kvinnokamp, avslutade Birgitta Ohlsson.

 Juno Blom, utvecklingssamordnare på Länsstyrelsen i Östergötland. Juno Blom gick från lärare till att bli expert på hedersförtryck och har tagit fram en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, i vilken en strategi för hedersvåld ingår.

Juno Blom erkänner utan omsvep att även hon har varit en kulturrelativist som inte begrep någonting. Hon har arbetat som lärare och minns att det tog tid att förstå och fatta.

 - Jag var en av dem som svek tjejerna när jag tillmötesgick föräldrarnas önskemål.

Hon menar att myndighetspersoner i Sverige inte bara behöver skaffa sig kunskap om hedersförtryck. De behöver även införskaffa mod. De behöver rusta sig med samma mod som de starka kvinnorna i ideella föreningar runtom i Sverige har. Kvinnor som bekämpar hedersförtryck och vågar utmana det patriarkala förtrycket.

 -  Vi måste ta ansvar för de utsatta och får inte överlåta frågan varken till de fundamentalistiska eller främlingsfientliga krafterna i samhället.

Guluzar Tarhan ifrån föreningen VHEK, Varken Hora eller Kuvad berättade att i deras studie Elvahundra, kartläggning om förtryck i hederns namn, där de har intervjuat ettusenetthundra ungdomar och ett femtiotal föräldrar i Stockholm kom de bland annat fram till att 70 000 ungdomar i Sverige står inför tvångsgifte.

 - Skolor vet. Men har inga resurser, säger Guluzar Tarhan.

S

Prostitution och människohandel

Igår var jag och en kollega på heldagskonferens om prostitution och människohandel - med fokus på efterfrågan. Konferensen anordnades av länsstyrelsen i Stockholm.
Det var omtumlande och jobbiga föreläsningar.

Tre saker fastnade hos mig.

Parul Sharma, Head of CSR Compliance på Advokatbyrån Vinge arbetar mot efterfrågan av sexuella tjänster genom att hjälpa företag med CSR och uppförandekoder.
Hon berättar att affärsmän köper sex utomlands, att näringslivet står för en tredjedel av alla sexköp och att det gäller alla branscher. De kvinnliga kollegorna är ängsliga och vet inte om de ska anmäla sina manliga kollegor eller vad de ska göra.

Max Waltman, fil dr och gästforskare på Harvard University berättar att sexköpare vet vad de sysslar med, de erkänner öppet i anonyma studier. Utan omsvep erkänner de att de är medvetna om kvinnornas svåra sociala omständigheter. Studier visar att många män vill imitera porr. De vet att enda sättet att få leva ut sina porrfantasier är att köpa tjänster av utsatta kvinnor. De vet att ingen ställer upp frivilligt på att bli kränkt och förnedrad och utsatt för grovt våld efter en trevlig kväll på krogen.

Unizons ordförande, Zandra Kanakaris frågade retoriskt vad ett samhälle som legaliserade prostitution skulle göra med oss? Hur skulle det påverka män, kvinnor, pojkar, flickor om det var lagligt att köpa andra människors kroppar? Jag vill inte ens tänka på att det finns länder i Europa som tillåter prostitution. Det är ett oerhört misslyckande för ett samhälle att ha lagstiftat om rätten till att köpa någons kropp.

Vi måste kämpa för att implementera den nordiska modellen i hela världen. Vi måste införa fängelsestraff för sexköpare. Inte 50 dagsböter per automatik.

De flesta som tvingas till prostitution är fattiga flickor och kvinnor, människor som blir lurade in i branschen, tvingade av hänsynslösa människohandlare. Satta i slaveri. Som ses som utbytbara varor. Som flyttas från land till land för att lagen inte ska komma åt förövarna.

Och hur vi än vänder och vrider på sexköpen så styr efterfrågan tillgången.
Vi ska ha fokus på köparen. Vi ska ha fokus på porren och vad den gör med porrkonsumenterna.
Vi ska sluta brännmärka kvinnor som tvingas till prostitution och vi ska hjälpa dem att ta sig ur det.

S

Internationella flicka-dagen

På en kvinnojour möter vi kvinnor som har fått nog av våld i sin vardag och som kämpar för att återerövra sin värdighet, självständighet och faktiskt sitt liv.
Vi möter även deras barn.
Med anledning av den internationella flicka-dagen vill jag ge er en inblick i vad vi gör för barnen.
Vi hjälper mamman genom att stötta henne i sin mammaroll. Vi har personal som är utbildad i att ha särskilda samtal med barn för att de ska kunna bearbeta sina upplevelser av våldet.
Barnen får lugn och ro hos oss. De ser sin mamma bli gladare och mindre orolig. Det påverkar givetvis barnen.
Vi har volontärer som startar barngrupper och tar med barnen på utflykter, läser sagor för barnen, leker med dem.
Det låter kanske inte så mycket. Men för varje enskilt barn som blir sett, som får bearbeta sitt trauma betyder det desto mer, ja till och med allt.
Är kanske den avgörande händelsen som gör att ett destruktivt mönster bryts.
S

Studiebesök i Serbien

Har varit hemma en vecka och ännu inte hunnit smälta alla intryck. Värmen från kvinnorna vi besökte i Serbien omger mig fortfarande.
Vi åkte en sen septemberdag, landade i Serbiens huvudstad Belgrad fulla av förväntan och nyfikenhet.
Vårt schema var fullspäckat.
Första dagen besökte vi SOS Astra Anti Trafficking Action där två tjejer berättade att det just nu är mindre av sexhandel med människor  och mer av utnyttjande av arbetskraft. Människor från Serbien åker till framför allt Österrike och Tyskland och arbetar för knappt några pengar alls. Tar svarta och livsfarliga jobb. För att alternativet i hemlandet är värre.

På eftermiddagen besökte vi kvinnojouren Sigurna Kuća Beograd, vi träffade bland annat Vesna Stanojević, eldsjäl och koordinator och välkänd belgradbo som flitigt anlitas som talesperson i teve och media när det gäller mäns våld mot kvinnor.
Det var givande och inspirerande att åka ut till deras boende där de hade plats för sextio kvinnor med barn. Det finns färre kvinnojourer i Serbien än i Sverige men fler kvinnor på respektive boende. I Belgrad finns det tre skyddade boenden. Här kan vi brygga broar och hjälpas åt!

Andra dagen besökte vi Romski ženski centar BIBIJA. De arbetar riktat mot romska kvinnor och barn, målmedvetet, tålmodigt, långsiktigt och bygger relationer. För att förebygga barnäktenskap, för att hjälpa kvinnorna att gå i skola och lära sig läsa, skriva och för att lära sig ett yrke och bli självständiga. Visste du förresten att Bibija är ett romskt helgon?

Lite senare satte vi oss i en minibuss och åkte till Novi Sad, Serbiens andra stad, där vi träffade eldsjälar som arbetar för organisationen IZ KRUGA VOJVODINA. De hjälper våldsutsatta kvinnor och barn som är funktionshindrade. Via kampanjer och via internet försöker de skapa opinion. De har även utarbetat ett program som heter 365 dagar självkänsla, då de arbetar med olika övningar för att stärka kvinnor. De har dessutom gjort en studie om funktionshindrade kvinnors sexualitet genom att djupintervjua kvinnor. Jag känner spontant att vi hemma i Sverige har mycket att lära.

Att träffa så många eldsjälar under en intensiv period ger mycket energi, jag kände samhörighet, systerskap och en enorm glädje över att få dela erfarenheter och tips med dessa kvinnor. Kvinnor som brottas med samma slags våld och övergrepp, precis som vi här hemma.

De arbetar både lika och olika oss. De kämpar mot samma slags patriarkat, men med mindre förståelse från stat och myndigheter. De lever av donationer men kvinnojouren i Belgrad får pengar av Belgrads kommun.

Jag har just nu tusen idéer i skallen och är övertygad om att alla som var i Serbien har det!

Självklart ska vi göra något av det. Bygga broar, samarbeta och hjälpa varandra!

Med systerskap, mod och kärlek kommer vi långt!

S

Varken barn eller vuxen

Det svenska damlandslaget i fotboll har gått vidare till OS-final och vi gläds med Pia Sundhage och tjejerna. Pia Sundhage själv reflekterar när hon får frågan om hur stolt hon är över sin egen resa, hon säger: "Tänker på när jag började och tjejer inte fick spela fotboll...."

Det är inte så länge sedan. Och på många håll i världen är det precis så det ser ut.
Flickor får inte spela fotboll, får inte gå i skola, får inte gå ut, får inte, får inte, får inte.
Får inte vara barn.

De blir berövade sin barndom.

Samma flickor får gifta sig. Göras med barn. Flickor får föda barn. Får ta ansvar för småsyskon, för egna barn. Att de får ta ansvar betyder inte att de betraktas som vuxna i bemärkelsen fatta beslut.
De får inte fatta beslut om någonting, varken om sig själva eller någon annan.
Beslut fattas över deras huvuden.

Flickor socialiseras in i att varken vara barn eller vuxna. De ska bara vara till för andra. Slavar.

NÄR ska vi se flickornas lidande och erkänna det?

Hemma som ute i världen. För handen på hjärtat. Vi vill inte ens erkänna att vi har problem i Sverige. I Sydsvenskan kan vi läsa att vi har 132 gifta barn i Sverige och att mörkertalet förmodligen är stort. Politiker, vad väntar ni på, agera!

När ska dessa flickor får växa upp som glada, nyfikna barn? När ska de få bli unga vuxna spirande kvinnor som får välja utbildning? Som får välja om de vill gifta sig? Och sedan, tillsammans med sin partner, bestämma om de vill bilda familj?

Det finns organisationer som arbetar för att flickor ska få det bättre i världen. Plan var först med att påpeka för FN att världen måste rikta blickarna på den outhärdliga situation flickor lever i.

Den 11 oktober är det den internationella flicka-dagen och den instiftades av FN 2011. En dag gör varken till eller från, vi har haft en internationell kvinnodag sedan 1910 och ja....

Oavsett om vi har en särskild dag eller inte, det är svårt att bryta traditioner och värderingar men tillsammans i organisationer måste vi sätta press på världens ledare, på FN, på våra politiker hemma.

Vi måste också fråga oss själva vad vi kan göra för att det ska gå lite fortare att förändra världen för miljoner och åter miljoner flickor.

Flickor som varken får vara barn eller bli vuxna.

S

När en ny kvinna

När en ny kvinna kommer till oss.

Är ögonen fulla av sorg.
Är hon uppriven, trött och ledsen.
Hon sover mycket.

Hon har inte fått med sig alla sina kläder, dokument, fotografier.
I bästa fall har hon med sig en väska eller påse med lite kläder.
Plånbok, om hon var betrodd med sådan.
I värsta fall ingenting.

Han har sakta brutit ner henne. Isolerat henne från vänner och familj.
Kontrollerat varenda steg, andetag. Varje samtal, blick och sms.

Han har fått henne att sluta arbeta.
Det ska bara vara de två.
Det är så mycket mysigare om det bara är de två.

Sen övergår mysigheten till att han berättar för henne vilken oduglig skit hon är.
Skriker att hon inte klarar någonting, att hon är en värdelös fitta som förtjänar att dö.

Tiden går, lämnar spår.

Han slår henne. Våldtar.
Lånar i hennes namn, köper dyra prylar och skuldsätter henne.

Inte konstigt att hon känner sig orkeslös när hon kommer till oss.

Hos oss får hon möjlighet till en stunds ro.
Hon får en möjlighet att återerövra sin identitet, sin själ, sina egna tankar.
Hon kan bygga upp sig själv igen. Hon kan få samtalsstöd.

I bästa fall. Reser hon sig.
Känner hopp inför framtiden.
Börjar le med ögonen. Rentav skratta.

I värsta fall. Går hon tillbaka.