Att få bestämma själv

I helgen röstade Irland igenom en liberalare abortlagstiftning så att kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp. Fortfarande finns det förkrossande många länder som inte tillåter kvinnor att bestämma när de ska föda barn eller hur många barn de ska föda.
Vi välkomnar Irland in i 2000-talet.

I Sverige år 2018, ett av världens mest moderna och jämställda länder är det fortfarande alldeles för vanligt med förlossningsskador. Kvinnor går sönder på förlossningsavdelningen och åker hem med ett nyfött barn och trasigt underliv. Kunskapen om detta har funnits länge, det görs för lite.
Kvinnor pratar inte om det, åker hem och lider.

Flickor och unga kvinnor drabbas av sin egen mens då det inte finns bra och billiga mensskydd som i sin tur gör att de inte kan gå i skolan. Flickor skuldbeläggs och anses orena. På många håll i världen finns inte toaletter på skolor, flickor har inte ens någonstans att byta mensskydd även om de hade med sig.

I Saudiarabien får kvinnor förhoppningsvis snart lära sig att köra bil så att de kan ta sig till jobbet utan att det kostar dem en förmögenhet att hyra chaufför.
Redan förra året aviserade Saudiarabien att de som sista land i världen skulle upphäva körförbudet och att kvinnor äntligen ska få köra bil från och med juni 2018.
Vi ser fram emot att kvinnor själva ska få bestämma om de vill köra bil.

Listan över orättvisor som drabbar flickor och kvinnor över hela världen kan göras hur lång som helst.

Att kvinnor inte tas på allvar är ett stort problem.
Att kvinnor behandlas som mindre vetande är ett dilemma och drabbar kvinnor både i fattiga och rika länder.

Att få ta kommandot över sin utbildning, att slippa giftas bort i tidig ålder, att få leva ett självständigt liv är en förutsättning för att hela världen ska blomstra och må bra.
Så länge kvinnor inte får det kommer vi inte att ha en harmonisk värld. Så enkelt som det är att förstå, så svårt är det att få hela världen i gungning för att vi ska nå det.

Men vi måste.
S

Studiebesök av vetgiriga polisaspiranter

Under några veckor i maj har vi haft besök av polisaspiranter som just nu läser 7,5 högskolepoäng om våld i nära relationer. I kursen ingår även att kontakta en organisation som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Och vi är glada över att de hör av sig till oss. Inom kvinnojoursrörelsen är vi experter på mäns våld mot kvinnor.

När polisaspiranterna berättar att de får läsa om normaliseringsprocessen och om olika typer av
misshandel såsom psykiskt, fysiskt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt och latent då tycker vi att det är bra. Att utvecklingen är på väg åt rätt håll, att vi tar några steg framåt.

De är vetgiriga och ställer många frågor.

Vi pratar om ordens betydelse, om att när de åker ut på ett "lägenhetsbråk" så är det kanske inte primärt ett bråk mellan två personer, där de ska medla. Utan snarare misshandel och kanske till och med mordförsök.

Ord har betydelse, ord kan förminska likväl som förstärka. Vi tycker att man ska kalla en spade för en spade.

Vi pratar om att de ska hålla utkik efter barnskor och barnvagnar när de ringer på. Att det kan finnas ett skräckslaget barn under sängen eller i en garderob. Att de inte ska skriva i polisrapporten att de låg ett par skor i storlek 27 i hallen. Utan att de aktivt ska gå in och se om barnet är där, prata med barnet.

Vi säger att de enligt lag kan omhänderta mannen om han är aggressiv och utgör en fara för kvinnan. Vi tycker att de ska omhänderta förövaren. Att de ska lita på sin känsla. Då hinner kvinnan packa ner kläder, pass, legitimation, eventuella mediciner och annat nödvändigt innan hon lämnar hemmet.

Vi berättar för dem om hur vi arbetar på kvinnojouren och vad de kan säga till kvinnan om hon inte i stunden vågar lämna förövaren. Att hon kan höra av sig till oss, att vi kan hjälpa henne. Att hon kan vara anonym om hon vill.

Polisaspiranterna säger att de har fått lite kött på de teoretiska benen.

Tillsammans arbetar vi med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn till ett liv fritt från våld.
S

2017 snart över och 2018 på väg in

Vi på Kvinnojouren Huddinge blickar tillbaka över året som har gått och reflekterar.

Det minst dåliga var utan tvekan #Metoo-rörelsen. Missförstå oss rätt. Det är bra att det kommer fram till ytan men undermåligt att det ska vara så år 2017. Förhoppningsvis förstår nu många fler vad som för de flesta kvinnor är vardag, det vill säga sexuella anspelningar, trakasserier, ovälkomna beröringar, ryktesspridningar. Förhoppningsvis leder detta till att vi slutar ifrågasätta kvinnor, att kvinnor vågar ta plats, vågar säga ifrån. Att chefer tar sitt ansvar. Att männen tar ansvar för mäns beteende. Att det inte ska reduceras till en kvinnofråga. 

En av de absolut sämsta händelserna var den grova gruppvåldtäkt som en kvinna utsattes för i Fittja och de fem männen som stod åtalade frikändes på grund av undermåligt polisarbete.

Dessemellan ser vi ett påbörjat arbete mot att våldsporr ska vara tillgängligt för barn och att barn i skolan inte ska kunna titta på porr.
Fler och fler får förståelse för hur hederskulturen begränsar kvinnor och barn och försöker göra en skillnad.
Gott så, vi fortsätter kampen och ger aldrig upp.

Om vi ska blicka mot 2018 och önska något så önskar vi på Kvinnojouren Huddinge följande:

Att kvinnor blir tagna på allvar.

Att barn blir tagna på allvar.

Att kvinnor och barn en gång för alla får samma status i samhället som män, på riktigt.

Att samtliga som arbetar inom sjukvården, rättsväsendet, polisen, skolan, socialtjänsten i sin grundutbildning får lära sig om våld i nära relationer.
Att våld inte enbart är en överfallsvåldtäkt eller ett slag i ansiktet. Att våld kan vara alltifrån att spela bort familjens pengar, ta ifrån kvinnan nycklar till hemmet och låsa in henne så att hon inte kan gå ut, bränna upp hennes kläder, våldta henne och hota med att döda hennes barn om hon inte lyder.
Att ta ifrån henne hennes värdighet genom att dagligen utsätta henne för förminskande ord som din tjocka slyna, din värdelösa hora, din fula slampa. Ingen vill ha dig, du duger bara till att spotta på. Ord som inte syns på kroppen men som finns där som de osynliga ärr de är.

Vi önskar också att vi slutar prata om dödligt våld som familjetragedier och börjar kalla det för vad det är, mord.

Att vi slutar prata om våldsporr som ett oskyldigt nöje och börjar kalla det för vad det är, nämligen förnedringssex och kvinnohat.

Att vi slutar blanda in mäns och familjers heder i kvinnors rätt till sin egen sexualitet, det är inget hedervärt i att kontrollera unga kvinnors oskuld och sexualitet.

Att vi hjälper kvinnor och barn som har hamnat i prostitution till ett anständigt liv och straffar dem som köper deras kroppar. 

Vi önskar alla kämpande fantastiska kvinnor ett bättre 2018. Vi önskar alla barn ett bättre 2018.

Vi önskar alla volontärer ett bättre 2018. 

Vi önskar oss ett samhälle som inte bygger sina grundvalar på rå styrka och förakt för svaghet. Ett samhälle där den starkes rätt går före andras. 

Utan vi önskar ett samhälle som bygger på respekt, kärlek och förståelse för varandra. Där alla vinner. 

Ett jämställt samhälle fritt från våld.

Det önskar vi oss för 2018.
S

Att synliggöra motstånd - RBP

Att lyssna utan förbehåll, utan att döma, att stötta och stärka våldsutsatta kvinnor är ett av de viktigaste göromålen vi har inom kvinnojouren.  En metod RBP, Response-Based-Practice, är en metod som även lyfter språkets betydelse.

RBP är en kanadensisk modell som bland annat arbetats fram av forskaren Allan Wade och jag hade den utsökta förmånen att få lyssna på honom igår när han berättade om sitt arbete med våldsutsatta kvinnor.

RBP går ut på att bemöta kvinnor respektfullt och att benämna våld för vad det faktiskt är, att rikta ljuset mot förövaren och att visa på vilket sätt kvinnor gör motstånd. Kvinnor gör nämligen motstånd på många olika sätt.

Centrala grundstenar i RBP är att man breddar synen på motstånd, det handlar inte bara om rent fysiskt motstånd, utan även om strategier som tankar, känslor, strategier om att återupprätta känslan av mänsklig värdighet som förövaren med sitt våld syftat till att kränka.

Inom RBP pratar man klarspråk, en misshandel kallas för en misshandel, ett slag är ett slag, det är varken ett ”lägenhetsbråk” eller en ”familjekonflikt/tragedi.”  Man pratar om att den våldsutsatta kvinnan svarar på våldet, det vill säga gör motstånd mot våldet snarare än att tala om reaktioner på eller effekter av våldet.

RBP synliggör också hur sociala responser påverkar vem som ses som ansvarig för våldet och att det självklart påverkar hur snabbt den våldsutsatta kvinnan återhämtar sig.

Inom psykiatrin och psykologin pratar vi om kvinnors reaktioner på våldet, effekterna av våldet istället för att prata om att kvinnor faktiskt gör motstånd mot våldet, att de svarar på våldet och inte alls är passiva.

Där tänker jag att vi har en resa att göra. För hur ser generellt synen på våldsutsatta kvinnor ut i samhället?

Hur ofta ställs frågan varför lämnar hon honom bara inte? Eller föreställningen om att hon förmodligen dras till våldsutövande män? Eller att hon har en speciell personlighet som gör att män utövar våld på just henne.

Kalla misshandel för misshandel och rikta strålkastarna mot våldsutövaren. Det gör vi inom kvinnojoursrörelsen och det vill vi att alla ska göra.

 

Allan Wade berättar om sitt arbete med
RBP, Response-Based-Practice

Mödomshinnemyten och oskuldskontrollanterna

I onsdags anordnade Nätverket mot hedersrelaterat våld en konferens i Sveriges Riksdag. Frågan som ställdes var vilka möjligheter och ansvar har våra religiösa samfund för att förebygga diskriminering i hederns namn. Hur ska man få religiösa ledare att istället för att sanktionera förbud mot sex före äktenskap överlåta den frågan till ungdomar själva, det vill säga att både pojkar och flickor har rätten till sin egen kropp och till att själv bestämma om när och med vem man vill ha sex?

Väldigt många odlar myten om mödomshinnan och vill inte acceptera att det enbart är ett slemhinneveck. Det är ett sätt att kontrollera flickor och unga kvinnors sexualitet. En konsekvens av detta synsätt är bland annat att unga kvinnor ber läkare att sy ihop dem innan de ska gifta sig för att det inte ska märkas att de har haft sex.

Inbjudna som talare till konferensen var två starka och modiga kvinnor.

Seyran Ates, försvarsadvokat, människorättsaktivist, författare och imam, uppvuxen i Tyskland och grundare av den första liberala moskén i Berlin.
Seyran Ates jobbar som advokat och hjälper kvinnor som är utsatta för våld i hederns namn. Hon är också författare till boken Islam needs a sexual revolution.

Seyran Ates berättar att hennes moské med jämna mellanrum blir anklagad för att vara perverterad enbart för att moskén tillåter män och kvinnor, med eller utan slöja, sunni som shia, hetero som homosexuell att be tillsammans. Allting kopplas till sexualitet och att man inte skulle kunna be i lugn och ro när könen blandas för att tankar skulle då bli orena.
Seyran menar att det är fullständigt absurt att enbart se till människor som sitt kön.
Hon berättar vidare att unga muslimska flickor i Tyskland gör abort för att de måste vara oskulder när de gifter sig. De gör abort av rädsla för sin familj och inte för att de vill göra abort. Det påverkar dem psykiskt och en del får psykiska men och sjukdomar senare i livet.
Hon berättar också att unga gifter sig för att få ha sex och inte för att de vill bilda familj.
Unga kvinnor får inte bestämma över sina kroppar, får inte göra sina egna livsval utan tvingas av familjen att vara oskuld tills hon ska gifta sig och sen bestämmer familjen vem hon ska gifta sig.
Detta vill Seyran Ates förändra och utmanar traditioner genom att hävda att mänskliga rättigheter ska komma före kulturellt och religiöst baserade urgamla kollektiva normer.

Broula Barnohro Oussi är doktor i italiensk litteraturvetenskap och kvinnorättsaktivist. Hon är också aktiv i sin syrisk-ortodoxa kyrka i Södertälje och  har varit projektledare för kyrkans jämställdhetsprojekt i Sverige. Hon är lärare,tvåbarnsmamma och verksam inom kristna grupper som Sankt Ignatios Akademi.
Broula Barnohro Oussi skräder inte orden och är rakt på sak.
"Att vara oskuld innan äktenskap ska gälla för både män och kvinnor men i praktiken gäller det bara för kvinnor. Hur kan det vara så? Ja, det syns inte på männen." Det finns enligt henne en ohelig allians mellan religion och hederskultur. Hon berättar att redan när kvinnor blir gravida önskar man dem att de ska få en son, hon berättar att man gör skillnad på pojkar och flickor redan när de döps i kyrkan. Till pojkars fördel . Hon berättar att man ser på kvinnan som oren när hon har mens och förorenar. Därför kan hon inte få tillträde till vissa delar av det kyrkliga rummet. Hon kämpar emot dessa fördomar och hon är fast besluten att göra skillnad, att åstadkomma en förändring.

Båda dessa kvinnor inger hopp, båda sätter mänskliga rättigheter före sina religioner. De tror att det går att förändra patriarkala normer. Kvinnor som dessa behövs, som är modiga och står längst fram vid rodret och utmanar.
Våra politiker i Sverige måste gå från ord till handling och markera hårdare genom skärpt lagstiftning och information till föräldrar och släktingar som tvingar sina barn att underkasta sig regler i hederns namn.
Ytterst måste vi alla som sätter mänskliga rättigheter före religion markera mot patriarkala traditioner i religionens och hederns namn.

Kvinnor tiger icke längre i församlingen

Kvinnor har slutat att tiga i församlingen. Kvinnor har börjat berätta. Kvinnor har börjat ta sig själva på allvar. 

Sakteliga börjar fler och fler att sluta relativisera, sluta att tänka det var nog inget, sluta att bry sig om den inkräktande mannens känslor. 

Sakteliga slutar fler och fler kvinnor att tänka: nej omgivningen kommer att tycka att jag överdriver, att jag är en hysterika. De börjar istället att gå på sin egen magkänsla, låter sin egen integritet bestämma gränsen. 

Det är bra. Det är formidabelt och absolut nödvändigt. För kommande generationers skull. För våra döttrar och söners skull måste vi sätta ner foten igen och igen och igen. 

Det finns människor som inte vill ta berättelserna om sexuella trakasserier på allvar för att de själva inte har blivit utsatta, inte kan relatera, inte vill förstå utan vill prata om annat. I försåtlig ton ska kvinnor misstänkliggöras, omyndigförklaras och deras upplevelser förminskas. 

I och med hashtag #Metoo är det svårt att förbise alla miljoner vittnesmål. 

Malin Ullgren skriver en läsvärd artikel i DN om hur vi kvinnor socialiseras in i att allt förutom våldtäkt är acceptabelt, alla övriga sexuella ofredanden är bara små sidoberättelser i våra liv.  

#Metoo visar hur alla dessa sidoberättelser tillsammans berättar en tragedi. En uråldrig tragedi. 

Kvinnor kliver fram och berättar om sexuella trakasserier på arbetsplatser, mediebranschen, restaurangbranschen, inom sjukvården.

Vågen kan inte stoppas. Det är nog nu. 

Nej. Vi tiger inte längre. 

Vet du din plats?

Läser roat med stigande fascination, Good House Wife´s Guide som publicerades i maj 1955 i månadsmagasinet Housekeeping Monthly, en guide som riktar sig till hemmafruar, läs mer om den här.
Leendet vill ändå inte riktigt ta sig och för varje litet tips till lilla husmor som jag läser, ökar obehaget i kroppen.
Idealen var helt galna och uppåt väggarna, det känns mer som ett sjukt skämt än en guide.
Men det var inget skämt.

Varsågod - en guide för goda hustrur anno 1955

1. Ha middagen klar. Planera i förväg att ha en utsökt måltid klar, precis lagom till han kommer hem från jobbet. På så sätt får du honom att förstå att du tänker på honom och sätter hans behov främst.

2. De flesta män är hungriga efter jobbet och blotta tanken på att få en god middag (särskilt hans favoriträtt) är en del i ett varmt välkomnade som han förtjänar.

3. Förbered dig.Vila upp dig i femton minuter så att du är pigg när han kommer hem. Fixa till makeupen, piffa till håret, se till att se fräsch ut. Tänk på att han har haft en tuff arbetsdag bland massa kollegor.

4. Var positiv och försök att vara intressant. Han har haft en arbetsam dag och behöver bli uppiggad och det är din plikt att pigga upp honom.

5. Städa upp all röra, gå igenom huset en sista gång innan han kommer hem. Städa undan skolböcker, leksaker, papper och dylikt. Se till att allt är dammfritt.

6. Under den kallare årstiden kan du tända en brasa i den öppna spisen. Då kommer din man att känna sig lugn och trygg och det kommer i sin tur att även ge dig ett lyft. När allt kommer omkring ger det dig en enorm personlig tillfredsställelse att ta hand om honom.

7. Förbered barnen på mannens hemkomst genom att tvätta deras händer och även deras ansikten (om det är småbarn). Kamma dem och byt även kläder på dem vid behov.

8. Barnen är som små skatter och det är så far vill se på sina barn. Minimera allt oljud, se till att tvättmaskin, torkskåp och dammsugare är avstängda innan hans ankomst till hemmet. Uppmuntra barnen att hålla sig lugna.

9. Var genuint glad att se honom. Välkomna honom med ett varmt leende och visa honom uppriktigt att du vill behaga honom. Lyssna på honom.

10. Du kanske har ett dussintals viktiga saker att berätta för honom men just när han kliver in genom dörren är inte rätt läge att göra det. Låt honom börja berätta om sin dag - kom ihåg: de ämnen han tar upp är viktigare än dina.

11. Låt aftonen gå i hans tecken. Beklaga dig aldrig om han kommer hem sent, går ut på krogen eller roar sig på annat sätt utan dig. Tänk istället på att försöka underlätta för honom, tänk på att han har det tufft på jobbet och verkligen behöver hemmets lugna vrå, när än han väljer att komma hem.

12. Ditt mål ska vara att säkerställa att hemmet är en plats av lugn och ro, ordning och reda där din man kan vila upp både sin kropp och sin själ.

13. Ta inte emot honom när han kommer hem med klagomål och problem.

14. Klaga inte när han är sen till middagen eller till och med är ute hela natten. Förstå att det troligen beror på att han har haft en slitsam och tung arbetsdag.

15. Gör så att han känner sig avslappnad, Låt honom få luta sig tillbaka i sin sköna fåtölj eller lägga sig i sängen. Ha alltid en kall eller varm dryck redo.

16. Rätta till hans kudde, erbjud dig att ta av hans skor. Prata med en låg, tröstande och behaglig röst.

17. Ifrågasätt inte hans beslut, handlingar eller integritet. Kom ihåg att det är han som är mannen i huset och att han i och med det har oinskränkt makt att bestämma. Du har ingen rätt att ifrågasätta honom.

18. En god hustru vet alltid sin plats.

 Idag finns reaktionära krafter i samhället som vill att vi ska återgå till det glada 50-talet.
Som vill att kvinnor ska passa upp sin man, stå för markservicen, ställa upp på sex, föda barn, som inte vill att kvinnor ska förvärvsarbeta, som vill förbjuda aborter och preventivmedel.

Krafter som vill att kvinnor ska fortsätta att veta sin plats.

Istället för att veta vår plats tänker vi ta plats, vi tar plats.
Vi sätter oss inte i baksätet, vi tar plats i förarsätet.