fredag 17 augusti 2018

Val om tjugofyra dagar

Om mindre än en månad är det val.


Kvinnojouren Huddinge har funnits i trettiofem år och under den perioden har vi tagit emot nästan ettusensjuhundra kvinnor och barn i vårt skyddade boende och haft mer än 4400 stödsamtal, enskilt eller i grupp. Vi har stor erfarenhet och specifika kunskaper om mäns våld mot kvinnor.
Varje kvinna och barn som kommer till oss bär på sina unika livsöden men det går en röd tråd genom kvinnornas berättelser om psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld.

När kvinnorna kommer till oss är de utmattade och trötta. Första tiden sover och gråter de. De berättar för oss vad som har hänt. Vi lyssnar och vi ser vad kvinnorna och deras barn behöver för att kunna återta makten över sina egna liv, återerövra värdigheten och självkänslan och mod att börja om på nytt.

Utifrån tusentals kvinnors och barns berättelser har vi följande önskelista till våra politiker:

1 Låt kvinnorna och barnen få en fristad i tre månader när de kommer till kvinnojouren. De behöver hämta krafter, berätta sin historia, bli trodda på och starta läkningsprocessen. Låt dem få bo hos oss utan att behöva söka bidrag, söka jobb, börja studera eller annat som har med deras ekonomiska situation att göra.

2 Tvinga inte barnen att träffa sin pappa/förövaren under de tre första månaderna. Låt dem få prata med en vuxen som lyssnar på dem ur deras perspektiv. De måste få en möjlighet att förstå vad de har gått igenom och att det inte är deras fel!

3 Se till att ha öronmärkta platser i förskola och skola för barn som bor på skyddat boende, året om, för att de inte ska straffas med isolering på grund av att deras pappa har utsatt dem och deras mamma för våld.

4 Gör det lättare att hitta utslussningsboenden till kvinnor och barn när de inte har skyddsbehov längre medan eventuell bodelningsprocess pågår. Slussa inte ut kvinnorna till vandrarhem där det ofta finns män med annan problematik.

Grundprincipen bör vara att kvinnorna och barnen kan bo kvar i det egna boendet och att det är förövaren som ska flytta ut och att det är hans livsutrymme som ska inskränkas.

Låt oss ge er konkreta exempel på hur det går till i verkligheten:
Kvinnorna flyr mannen och har ingen bostad, kan inte gå till jobbet, kan inte låta barnen gå till förskola eller skola. Hon får inte med sig kläder till sig och barnen, ibland får hon inte ens med sig sitt körkort, pass eller bankomatkort. Det har också hänt att kvinnan inte fått med sig sina löständer, de egna tänderna slogs ut av mannen.
Mannen hämnas genom att byta lås på dörren, förstör hennes och barnens tillhörigheter, berättar för myndigheter om vilken hysterisk hämndlysten galning kvinnan är. Han begär omedelbart att få träffa sina barn, han kräver sin rätt.

Vi menar att mannen, som utsatt kvinnan och barnen för våld är den som ska flytta ut. Vi ser gärna att det utdöms kontaktförbud i det egna hemmet. Förövaren ska inte ha tillgång till hemmet utan där ska mamman och barnen få bo.

Mäns våld mot kvinnor är ofantligt och orsakar ett enormt personligt lidande för de utsatta. I extrema fall leder våldet till döden. Varje år dödas mellan tretton till sjutton kvinnor av den man hon litat på och älskat. 

Våldet kostar också samhället gigantiska summor pengar varje år i form av sjukhusbesök, sjukskrivningar, rättsprocesser, fängelsetid, polisingripanden och andra stödinsatser som de utsatta kvinnorna och barnen behöver.

Samhället har misslyckats. Börja lyssna på kvinnor och ta dem på allvar!

S