torsdag 21 juni 2018

Det ständigt närvarande våldet

Våldet är ständigt närvarande. Det pågår överallt och kanske där vi minst anar det.
Våldet tar inte paus bara för att det är midsommar.
Snarare accelererar det vid ledigheter.
Det lurar bakom hörnet.
Våldet kan vara latent, det bara ligger och väntar på att gästerna ska åka hem. Som hotfulla åskmoln som hopar sig i horisonten.
Kvinnan vet att hon måste spela med i charaden.
Och alla har så trevligt. God mat, gott vin, skratt i glada vänners lag.

I många år firade min familj midsommar med en annan familj. Vi hade precis så trevligt.

Långt senare fick jag veta att mannen utsatte henne för psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld.

Jag hade märkt att hon verkade tyst och inbunden vid otaliga tillfällen genom åren och frågat henne hur hon mådde. Men jag fick inga svar. Bara mummel om att allt var bra, hon var en mästare i att byta samtalsämne.
Jag gav mig inte, slutade aldrig att fråga.

Till slut kom det, när barnen var vuxna.
Då berättade hon.

Kanske har du någon i din närhet som du misstänker inte lever i ett sunt förhållande?
Kanske ska du fråga hur hon mår?







torsdag 14 juni 2018

Liberation Day



Vi kan kalla henne Anna. Modiga, kloka, nyfikna, vackra Anna. Igår var det middag hos Anna,
Liberation day firades sedvanligt med fantastisk mat, goda viner, kaffe och likör, och hennes allra bästa vänner.
Ett tiotal alldeles fantastiska kvinnor som känt Anna länge.
 En trerätters middag som hade platsat på lyxkrog. Sång, skratt, tårar o samtal. En trivselkväll!

Liberation Day!
Till minne av dagen då Anna lämnade förövaren, som hade utsatt henne för fysiskt, psykiskt,
materiellt och latent våld. Hennes våldsamma relation hade pågått under tio år.  
Anna kunde inte träffa sina barn o barnbarn under tiden hon levde med mannen som misshandlade henne regelbundet. 
Hon var kontrollerad all vaken tid, hennes mobiltelefon ringde oavbrutet när hon var utanför hemmet och hon måste redogöra för exakt var hon befann sig, med vilka och när hon tänkte komma hem.

 Liberation Day är den 7/6. 
Nästa år firar hon tioårsjubileum, vi vill göra något alldeles extraordinärt för Anna den dagen.

Liberation Day!
Anna säger själv att ”Nästa år, då jävlar ska ni få vara med om något alldeles extra."

Jag frågar Anna vad som är den största skillnaden i hennes liv nu, jämfört med då? Vad är tydligast förändrat idag? 
Anna svarar direkt ”Idag är jag inte rädd” ”Jag går inte och tittar mig över axeln hela tiden. Idag träffar jag mina barn och barnbarn. Idag är jag tacksam och lycklig!”

Liberation Day!
Åh vad jag längtar till 10-års jubileet!

fredag 8 juni 2018

Mitt sommarlov


Den här veckan duggar skolavslutningarna tätt och sommarlovet börjar.

För många barn innebär det mer tid för fri lek, spring i benen och vind i håret genom att cykla, skutta, klättra, hoppa. Kanske träffa kusiner att bygga kojor tillsammans med, att åka till landet, att fiska, att umgås med mor- och farföräldrar.


För andra barn betyder det mer tid med en pappa som är arg, som skriker och använder fula ord mot mamma. Som knuffar mamma, som drar mamma i håret. Som slår mamma.
Som gör barnen rädda.

För andra barn innebär det en pappa som är arg och som skriker på dem. Som slår och kallar dem för dåliga saker. Gör dem rädda, krymper dem.

En sak har alla barnen gemensamt - sommarlovet är långt.

Om du som anhörig, vän eller granne misstänker att någon blir utsatt och inte vet var du ska vända dig - hör av dig till oss.



måndag 28 maj 2018

Att få bestämma själv

I helgen röstade Irland igenom en liberalare abortlagstiftning så att kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp. Fortfarande finns det förkrossande många länder som inte tillåter kvinnor att bestämma när de ska föda barn eller hur många barn de ska föda.
Vi välkomnar Irland in i 2000-talet.

I Sverige år 2018, ett av världens mest moderna och jämställda länder är det fortfarande alldeles för vanligt med förlossningsskador. Kvinnor går sönder på förlossningsavdelningen och åker hem med ett nyfött barn och trasigt underliv. Kunskapen om detta har funnits länge, det görs för lite.
Kvinnor pratar inte om det, åker hem och lider. 

Flickor och unga kvinnor drabbas av sin egen mens då det inte finns bra och billiga mensskydd som i sin tur gör att de inte kan gå i skolan. Flickor skuldbeläggs och anses orena. På många håll i världen finns inte toaletter på skolor, flickor har inte ens någonstans att byta mensskydd även om de hade med sig.

I Saudiarabien får kvinnor förhoppningsvis snart lära sig att köra bil så att de kan ta sig till jobbet utan att det kostar dem en förmögenhet att hyra chaufför.
Redan förra året aviserade Saudiarabien att de som sista land i världen skulle upphäva körförbudet och att kvinnor äntligen ska få köra bil från och med juni 2018.
Vi ser fram emot att kvinnor själva ska få bestämma om de vill köra bil.

Listan över orättvisor som drabbar flickor och kvinnor över hela världen kan göras hur lång som helst.

Att kvinnor inte tas på allvar är ett stort problem.
Att kvinnor behandlas som mindre vetande är ett dilemma och drabbar kvinnor både i fattiga och rika länder.

Att få ta kommandot över sin utbildning, att slippa giftas bort i tidig ålder, att få leva ett självständigt liv är en förutsättning för att hela världen ska blomstra och må bra.
Så länge kvinnor inte får det kommer vi inte att ha en harmonisk värld. Så enkelt som det är att förstå, så svårt är det att få hela världen i gungning för att vi ska nå det.

Men vi måste.





onsdag 23 maj 2018

Studiebesök av vetgiriga polisaspiranter

Under några veckor i maj har vi haft besök av polisaspiranter som just nu läser 7,5 högskolepoäng om våld i nära relationer. I kursen ingår även att kontakta en organisation som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Och vi är glada över att de hör av sig till oss. Inom kvinnojoursrörelsen är vi experter på mäns våld mot kvinnor.

När polisaspiranterna berättar att de får läsa om normaliseringsprocessen och om olika typer av
misshandel såsom psykiskt, fysiskt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt och latent då tycker vi att det är bra. Att utvecklingen är på väg åt rätt håll, att vi tar några steg framåt.

De är vetgiriga och ställer många frågor.

Vi pratar om ordens betydelse, om att när de åker ut på ett "lägenhetsbråk" så är det kanske inte primärt ett bråk mellan två personer, där de ska medla. Utan snarare misshandel och kanske till och med mordförsök.

Ord har betydelse, ord kan förminska likväl som förstärka. Vi tycker att man ska kalla en spade för en spade.

Vi pratar om att de ska hålla utkik efter barnskor och barnvagnar när de ringer på. Att det kan finnas ett skräckslaget barn under sängen eller i en garderob. Att de inte ska skriva i polisrapporten att de låg ett par skor i storlek 27 i hallen. Utan att de aktivt ska gå in och se om barnet är där, prata med barnet.

Vi säger att de enligt lag kan omhänderta mannen om han är aggressiv och utgör en fara för kvinnan. Vi tycker att de ska omhänderta förövaren. Att de ska lita på sin känsla. Då hinner kvinnan packa ner kläder, pass, legitimation, eventuella mediciner och annat nödvändigt innan hon lämnar hemmet.

Vi berättar för dem om hur vi arbetar på kvinnojouren och vad de kan säga till kvinnan om hon inte i stunden vågar lämna förövaren. Att hon kan höra av sig till oss, att vi kan hjälpa henne. Att hon kan vara anonym om hon vill.

Polisaspiranterna säger att de har fått lite kött på de teoretiska benen.

Tillsammans arbetar vi med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn till ett liv fritt från våld.

onsdag 27 december 2017

2017 snart över och 2018 på väg in

Vi på Kvinnojouren Huddinge blickar tillbaka över året som har gått och reflekterar.
Det minst dåliga var utan tvekan #Metoo-rörelsen. Missförstå oss rätt. Det är bra att det kommer fram till ytan men undermåligt att det ska vara så år 2017. Förhoppningsvis förstår nu många fler vad som för de flesta kvinnor är vardag, det vill säga sexuella anspelningar, trakasserier, ovälkomna beröringar, ryktesspridningar. Förhoppningsvis leder detta till att vi slutar ifrågasätta kvinnor, att kvinnor vågar ta plats, vågar säga ifrån. Att chefer tar sitt ansvar. Att männen tar ansvar för mäns beteende. Att det inte ska reduceras till en kvinnofråga. 
En av de absolut sämsta händelserna var den grova gruppvåldtäkt som en kvinna utsattes för i Fittja och de fem männen som stod åtalade frikändes på grund av undermåligt polisarbete.

Dessemellan ser vi ett påbörjat arbete mot att våldsporr ska vara tillgängligt för barn och att barn i skolan inte ska kunna titta på porr.
Fler och fler får förståelse för hur hederskulturen begränsar kvinnor och barn och försöker göra en skillnad.
Gott så, vi fortsätter kampen och ger aldrig upp.

Om vi ska blicka mot 2018 och önska något så önskar vi på Kvinnojouren Huddinge följande:
Att kvinnor blir tagna på allvar.
Att barn blir tagna på allvar.
Att kvinnor och barn en gång för alla får samma status i samhället som män, på riktigt.

Att samtliga som arbetar inom sjukvården, rättsväsendet, polisen, skolan, socialtjänsten i sin grundutbildning får lära sig om våld i nära relationer.
Att våld inte enbart är en överfallsvåldtäkt eller ett slag i ansiktet. Att våld kan vara alltifrån att spela bort familjens pengar, ta ifrån kvinnan nycklar till hemmet och låsa in henne så att hon inte kan gå ut, bränna upp hennes kläder, våldta henne och hota med att döda hennes barn om hon inte lyder.
Att ta ifrån henne hennes värdighet genom att dagligen utsätta henne för förminskande ord som din tjocka slyna, din värdelösa hora, din fula slampa. Ingen vill ha dig, du duger bara till att spotta på. Ord som inte syns på kroppen men som finns där som de osynliga ärr de är.

Vi önskar också att vi slutar prata om dödligt våld som familjetragedier och börjar kalla det för vad det är, mord.
Att vi slutar prata om våldsporr som ett oskyldigt nöje och börjar kalla det för vad det är, nämligen förnedringssex och kvinnohat.
Att vi slutar blanda in mäns och familjers heder i kvinnors rätt till sin egen sexualitet, det är inget hedervärt i att kontrollera unga kvinnors oskuld och sexualitet.
Att vi hjälper kvinnor och barn som har hamnat i prostitution till ett anständigt liv och straffar dem som köper deras kroppar. 

Vi önskar alla kämpande fantastiska kvinnor ett bättre 2018. Vi önskar alla barn ett bättre 2018.
Vi önskar alla volontärer ett bättre 2018. 
Vi önskar oss ett samhälle som inte bygger sina grundvalar på rå styrka och förakt för svaghet. Ett samhälle där den starkes rätt går före andras. 

Utan vi önskar ett samhälle som bygger på respekt, kärlek och förståelse för varandra. Där alla vinner. 
Ett jämställt samhälle fritt från våld.

Det önskar vi oss för 2018.

tisdag 28 november 2017

Att synliggöra motstånd - RBP

Att lyssna utan förbehåll, utan att döma, att stötta och stärka våldsutsatta kvinnor är ett av de viktigaste göromålen vi har inom kvinnojouren.  En metod RBP, Response-Based-Practice, är en metod som även lyfter språkets betydelse.
RBP är en kanadensisk modell som bland annat arbetats fram av forskaren Allan Wade och jag hade den utsökta förmånen att få lyssna på honom igår när han berättade om sitt arbete med våldsutsatta kvinnor.
RBP går ut på att bemöta kvinnor respektfullt och att benämna våld för vad det faktiskt är, att rikta ljuset mot förövaren och att visa på vilket sätt kvinnor gör motstånd. Kvinnor gör nämligen motstånd på många olika sätt.

Centrala grundstenar i RBP är att man breddar synen på motstånd, det handlar inte bara om rent fysiskt motstånd, utan även om strategier som tankar, känslor, strategier om att återupprätta känslan av mänsklig värdighet som förövaren med sitt våld syftat till att kränka.

Inom RBP pratar man klarspråk, en misshandel kallas för en misshandel, ett slag är ett slag, det är varken ett ”lägenhetsbråk” eller en ”familjekonflikt/tragedi.”  Man pratar om att den våldsutsatta kvinnan svarar på våldet, det vill säga gör motstånd mot våldet snarare än att tala om reaktioner på eller effekter av våldet.

RBP synliggör också hur sociala responser påverkar vem som ses som ansvarig för våldet och att det självklart påverkar hur snabbt den våldsutsatta kvinnan återhämtar sig.

Inom psykiatrin och psykologin pratar vi om kvinnors reaktioner på våldet, effekterna av våldet istället för att prata om att kvinnor faktiskt gör motstånd mot våldet, att de svarar på våldet och inte alls är passiva.

Där tänker jag att vi har en resa att göra. För hur ser generellt synen på våldsutsatta kvinnor ut i samhället?
Hur ofta ställs frågan varför lämnar hon honom bara inte? Eller föreställningen om att hon förmodligen dras till våldsutövande män? Eller att hon har en speciell personlighet som gör att män utövar våld på just henne.

Kalla misshandel för misshandel och rikta strålkastarna mot våldsutövaren. Det gör vi inom kvinnojoursrörelsen och det vill vi att alla ska göra.


 
Allan Wade berättar om sitt arbete med
RBP, Response-Based-Practice