Women´s March 2019 i Stockholm

Vi rivstartade det nya året med att delta i Women´s March 2019. En råkall lördag på Norrmalmstorg samlades vi tillsammans för att manifestera mot mäns våld mot kvinnor. Det är en självklarhet för vår kvinnojour att ta del av denna manifestation.
En av tre kvinnor i världen utsätts under sitt liv för våld. Våldet normaliseras och förminskas av myndigheter. Världen över.
Många talare pratade om våldet ur olika vinklar. Det finns ingen hejd för de olika former av våld som finns ute i världen mot flickor, mot kvinnor.

Flickor och kvinnor könsstympas och fråntas sin sexualitet, sin njutning.
De utnyttjas i sextrafficking och tvingas till sexuellt slaveri.
De tvingas gifta sig innan de har gått ut skolan och de tvingas att föda barn trots att de själva är barn.
Flickor föds in i ett förmyndarskap där de aldrig tillåts bli vuxna självständiga individer med rätt att tänka eller att få uttrycka sin vilja och åsikter.
Flickor fostras in i rollen att vara söta och snygga. Att vara till lags för andra.
Pojkar fostras in i rollen att vara tuffa och empatilösa.
Pornografin "sexualundervisar" i våld där kvinnor ska förnedras. De ska bli slagna, spottade på, bli utsatta av fem, sex män samtidigt. Och tycka om det.
Vi skriver Women´s March 2019.
Vi säger nog nu.

Vi säger ja till att människor: flickor, pojkar, kvinnor, män, icke-binära, ALLA ska ha samma rätt till ett liv med självbestämmande över sin kropp och sina tankar.

NOG NU.

Hon ska varken skyla sig eller skylla sig själv

Tänk att vissa företeelser och fenomen i rättssalar aldrig kan självdö.
Som när försvarsadvokater drar fram underklädeskortet i våldtäktsrättegångar.

Just nu har en tjugosjuårig man på Irland blivit friad från en våldtäkt på en sjuttonårig flicka. Advokaten menar att flickan signalerade att hon ville ha sex på grund av att hon hade stringtrosor. Med spets där fram. 
Luttrad undrar jag om advokaten använt samma argument om en man med Rolex-klocka hade blivit rånad.
Nej, det hade hon förmodligen inte gjort.

Jag är trött på dessa gamla återkommande argument och lika trött på att vi som arbetar med våldsutsatta kvinnor ständigt måste motargumentera.

Hur kan ens resonemanget tillåtas i domstolar? 

En kvinna får klä sig precis hur hon vill. Hon kan gå på krogen och vara inställd på att träffa någon enkom för att senare ha sex, hon kan dricka sig aspackad eller bara lite salongsberusad och blir hon våldtagen så är det just det hon har blivit.
Hon har inte lockat rovdjuret att ta henne, hon tiggde inte om det. Oavsett om det var spets på trosorna eller inte.

Om inte ens domstolarna kan avhålla sig från att skylla våldtäkt på offret hur ska vi då förmå resten av samhället att göra det.

Bara sluta stereotypisera.  

Ett år efter #metoo Var god ta plats

Det har gått ett år sedan #metoo drog fram över världen som en ursinnig flod. Kvinnors berättelser har forsat fram, omöjliga att stoppa.

På Kvinnojouren Huddinge har vi tagit fram en metod som går ut på att utveckla ett starkt kroppsspråk och på sikt ge en god självkänsla, Var god ta plats - Självkänsla 365 
Det är en tioveckorskurs som går ut på att stärka kvinnor i det offentliga rummet, i arbetslivet och i hemmet.Vi arbetar aktivt med kroppsspråket, med rösten, blicken, gången genom kampsport, dans, bollspel, rollspel. Vi gör högstatuspositioner och affirmationsövningar framför speglar, diskuterar och reflekterar. Kroppsspråket är ett sätt att kommunicera inte bara med andra, det påverkar även våra egna tankar om oss själva.
Vi tycker att alla kvinnor ska gå en kurs i att ta plats och få en möjlighet att boosta sitt kroppsspråk, att börja använda det på ett kraftfullt sätt!

Alla kvinnor är välkomna att söka till kursen. 

På Kvinnojouren Huddinge arbetar vi varje dag med att stötta och stärka kvinnor som har lämnat våldsamma män. Män som många gånger fortsätter att trakassera dem.
Trots att hon lämnat sin förövare blir hon inte av med honom, han kletar sig fast, fortsätter att hota henne. Han smädar henne via telefon och sociala medier, via släktingar, via kompisar.
Han utsätter henne för ekonomiskt våld, köper varor och tar lån i hennes namn.
Har de gemensamma barn använder han dem som maktmedel och är han polisanmäld och det blir rättegång obstruerar och ljuger han i rätten, för myndigheter, för alla.

Vi vill med kursen ge kvinnor ett verktyg att stå upp sin rätt, att våga stirra monstret i ögonen och med hela kroppen visa förövaren att hon inte är rädd för honom längre. För att hon ska kunna möta honom i rätten utan att krypa ihop av rädsla. För att hon inte ska behöva sänka blicken för att slippa hans hånfulla leende, för att inte stillatigande behöva lyssna på hans livliga lögner.

Just nu pågår en kurs och kvinnorna som deltar är fantastiska, de arbetar med sig själva, med sitt kroppsspråk. De tar sig själva på allvar. De berättar om energitillskott och att de kan använda sig av verktyget i vardagen. De berättar om att lyfta blicken, höja rösten. Om att våga se inåt och att värdesätta sig själv. Om att våga utmana sig själv och tänja på de egna gränserna.
Att få vara med om deras resa är underbart.

Vi vill förändra historien, hjälpa kvinnor att våga ta plats och stärka och stötta dem.

Vill du veta mer? Ring 08-746 75 53
Anmäl dig via info@kvinnojourenhuddinge.se

#metoo är bara början.

Liberation Day

Vi kan kalla henne Anna. Modiga, kloka, nyfikna, vackra Anna. Igår var det middag hos Anna,

Liberation day firades sedvanligt med fantastisk mat, goda viner, kaffe och likör, och hennes allra bästa vänner.

Ett tiotal alldeles fantastiska kvinnor som känt Anna länge.

 En trerätters middag som hade platsat på lyxkrog. Sång, skratt, tårar o samtal. En trivselkväll!

Liberation Day!

Till minne av dagen då Anna lämnade förövaren, som hade utsatt henne för fysiskt, psykiskt,

materiellt och latent våld. Hennes våldsamma relation hade pågått under tio år.  

Anna kunde inte träffa sina barn o barnbarn under tiden hon levde med mannen som misshandlade henne regelbundet. 

Hon var kontrollerad all vaken tid, hennes mobiltelefon ringde oavbrutet när hon var utanför hemmet och hon måste redogöra för exakt var hon befann sig, med vilka och när hon tänkte komma hem.

 Liberation Day är den 7/6. 

Nästa år firar hon tioårsjubileum, vi vill göra något alldeles extraordinärt för Anna den dagen.

Liberation Day!

Anna säger själv att ”Nästa år, då jävlar ska ni få vara med om något alldeles extra."

Jag frågar Anna vad som är den största skillnaden i hennes liv nu, jämfört med då? Vad är tydligast förändrat idag? 

Anna svarar direkt ”Idag är jag inte rädd” ”Jag går inte och tittar mig över axeln hela tiden. Idag träffar jag mina barn och barnbarn. Idag är jag tacksam och lycklig!”

Liberation Day!

Åh vad jag längtar till 10-års jubileet!
L

2017 snart över och 2018 på väg in

Vi på Kvinnojouren Huddinge blickar tillbaka över året som har gått och reflekterar.

Det minst dåliga var utan tvekan #Metoo-rörelsen. Missförstå oss rätt. Det är bra att det kommer fram till ytan men undermåligt att det ska vara så år 2017. Förhoppningsvis förstår nu många fler vad som för de flesta kvinnor är vardag, det vill säga sexuella anspelningar, trakasserier, ovälkomna beröringar, ryktesspridningar. Förhoppningsvis leder detta till att vi slutar ifrågasätta kvinnor, att kvinnor vågar ta plats, vågar säga ifrån. Att chefer tar sitt ansvar. Att männen tar ansvar för mäns beteende. Att det inte ska reduceras till en kvinnofråga. 

En av de absolut sämsta händelserna var den grova gruppvåldtäkt som en kvinna utsattes för i Fittja och de fem männen som stod åtalade frikändes på grund av undermåligt polisarbete.

Dessemellan ser vi ett påbörjat arbete mot att våldsporr ska vara tillgängligt för barn och att barn i skolan inte ska kunna titta på porr.
Fler och fler får förståelse för hur hederskulturen begränsar kvinnor och barn och försöker göra en skillnad.
Gott så, vi fortsätter kampen och ger aldrig upp.

Om vi ska blicka mot 2018 och önska något så önskar vi på Kvinnojouren Huddinge följande:

Att kvinnor blir tagna på allvar.

Att barn blir tagna på allvar.

Att kvinnor och barn en gång för alla får samma status i samhället som män, på riktigt.

Att samtliga som arbetar inom sjukvården, rättsväsendet, polisen, skolan, socialtjänsten i sin grundutbildning får lära sig om våld i nära relationer.
Att våld inte enbart är en överfallsvåldtäkt eller ett slag i ansiktet. Att våld kan vara alltifrån att spela bort familjens pengar, ta ifrån kvinnan nycklar till hemmet och låsa in henne så att hon inte kan gå ut, bränna upp hennes kläder, våldta henne och hota med att döda hennes barn om hon inte lyder.
Att ta ifrån henne hennes värdighet genom att dagligen utsätta henne för förminskande ord som din tjocka slyna, din värdelösa hora, din fula slampa. Ingen vill ha dig, du duger bara till att spotta på. Ord som inte syns på kroppen men som finns där som de osynliga ärr de är.

Vi önskar också att vi slutar prata om dödligt våld som familjetragedier och börjar kalla det för vad det är, mord.

Att vi slutar prata om våldsporr som ett oskyldigt nöje och börjar kalla det för vad det är, nämligen förnedringssex och kvinnohat.

Att vi slutar blanda in mäns och familjers heder i kvinnors rätt till sin egen sexualitet, det är inget hedervärt i att kontrollera unga kvinnors oskuld och sexualitet.

Att vi hjälper kvinnor och barn som har hamnat i prostitution till ett anständigt liv och straffar dem som köper deras kroppar. 

Vi önskar alla kämpande fantastiska kvinnor ett bättre 2018. Vi önskar alla barn ett bättre 2018.

Vi önskar alla volontärer ett bättre 2018. 

Vi önskar oss ett samhälle som inte bygger sina grundvalar på rå styrka och förakt för svaghet. Ett samhälle där den starkes rätt går före andras. 

Utan vi önskar ett samhälle som bygger på respekt, kärlek och förståelse för varandra. Där alla vinner. 

Ett jämställt samhälle fritt från våld.

Det önskar vi oss för 2018.
S

Kvinnor tiger icke längre i församlingen

Kvinnor har slutat att tiga i församlingen. Kvinnor har börjat berätta. Kvinnor har börjat ta sig själva på allvar. 

Sakteliga börjar fler och fler att sluta relativisera, sluta att tänka det var nog inget, sluta att bry sig om den inkräktande mannens känslor. 

Sakteliga slutar fler och fler kvinnor att tänka: nej omgivningen kommer att tycka att jag överdriver, att jag är en hysterika. De börjar istället att gå på sin egen magkänsla, låter sin egen integritet bestämma gränsen. 

Det är bra. Det är formidabelt och absolut nödvändigt. För kommande generationers skull. För våra döttrar och söners skull måste vi sätta ner foten igen och igen och igen. 

Det finns människor som inte vill ta berättelserna om sexuella trakasserier på allvar för att de själva inte har blivit utsatta, inte kan relatera, inte vill förstå utan vill prata om annat. I försåtlig ton ska kvinnor misstänkliggöras, omyndigförklaras och deras upplevelser förminskas. 

I och med hashtag #Metoo är det svårt att förbise alla miljoner vittnesmål. 

Malin Ullgren skriver en läsvärd artikel i DN om hur vi kvinnor socialiseras in i att allt förutom våldtäkt är acceptabelt, alla övriga sexuella ofredanden är bara små sidoberättelser i våra liv.  

#Metoo visar hur alla dessa sidoberättelser tillsammans berättar en tragedi. En uråldrig tragedi. 

Kvinnor kliver fram och berättar om sexuella trakasserier på arbetsplatser, mediebranschen, restaurangbranschen, inom sjukvården.

Vågen kan inte stoppas. Det är nog nu. 

Nej. Vi tiger inte längre.