Visar inlägg med etikett fysiskt våld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fysiskt våld. Visa alla inlägg

torsdag 14 juni 2018

Liberation Day



Vi kan kalla henne Anna. Modiga, kloka, nyfikna, vackra Anna. Igår var det middag hos Anna,
Liberation day firades sedvanligt med fantastisk mat, goda viner, kaffe och likör, och hennes allra bästa vänner.
Ett tiotal alldeles fantastiska kvinnor som känt Anna länge.
 En trerätters middag som hade platsat på lyxkrog. Sång, skratt, tårar o samtal. En trivselkväll!

Liberation Day!
Till minne av dagen då Anna lämnade förövaren, som hade utsatt henne för fysiskt, psykiskt,
materiellt och latent våld. Hennes våldsamma relation hade pågått under tio år.  
Anna kunde inte träffa sina barn o barnbarn under tiden hon levde med mannen som misshandlade henne regelbundet. 
Hon var kontrollerad all vaken tid, hennes mobiltelefon ringde oavbrutet när hon var utanför hemmet och hon måste redogöra för exakt var hon befann sig, med vilka och när hon tänkte komma hem.

 Liberation Day är den 7/6. 
Nästa år firar hon tioårsjubileum, vi vill göra något alldeles extraordinärt för Anna den dagen.

Liberation Day!
Anna säger själv att ”Nästa år, då jävlar ska ni få vara med om något alldeles extra."

Jag frågar Anna vad som är den största skillnaden i hennes liv nu, jämfört med då? Vad är tydligast förändrat idag? 
Anna svarar direkt ”Idag är jag inte rädd” ”Jag går inte och tittar mig över axeln hela tiden. Idag träffar jag mina barn och barnbarn. Idag är jag tacksam och lycklig!”

Liberation Day!
Åh vad jag längtar till 10-års jubileet!
L

onsdag 27 december 2017

2017 snart över och 2018 på väg in

Vi på Kvinnojouren Huddinge blickar tillbaka över året som har gått och reflekterar.
Det minst dåliga var utan tvekan #Metoo-rörelsen. Missförstå oss rätt. Det är bra att det kommer fram till ytan men undermåligt att det ska vara så år 2017. Förhoppningsvis förstår nu många fler vad som för de flesta kvinnor är vardag, det vill säga sexuella anspelningar, trakasserier, ovälkomna beröringar, ryktesspridningar. Förhoppningsvis leder detta till att vi slutar ifrågasätta kvinnor, att kvinnor vågar ta plats, vågar säga ifrån. Att chefer tar sitt ansvar. Att männen tar ansvar för mäns beteende. Att det inte ska reduceras till en kvinnofråga. 
En av de absolut sämsta händelserna var den grova gruppvåldtäkt som en kvinna utsattes för i Fittja och de fem männen som stod åtalade frikändes på grund av undermåligt polisarbete.

Dessemellan ser vi ett påbörjat arbete mot att våldsporr ska vara tillgängligt för barn och att barn i skolan inte ska kunna titta på porr.
Fler och fler får förståelse för hur hederskulturen begränsar kvinnor och barn och försöker göra en skillnad.
Gott så, vi fortsätter kampen och ger aldrig upp.

Om vi ska blicka mot 2018 och önska något så önskar vi på Kvinnojouren Huddinge följande:
Att kvinnor blir tagna på allvar.
Att barn blir tagna på allvar.
Att kvinnor och barn en gång för alla får samma status i samhället som män, på riktigt.

Att samtliga som arbetar inom sjukvården, rättsväsendet, polisen, skolan, socialtjänsten i sin grundutbildning får lära sig om våld i nära relationer.
Att våld inte enbart är en överfallsvåldtäkt eller ett slag i ansiktet. Att våld kan vara alltifrån att spela bort familjens pengar, ta ifrån kvinnan nycklar till hemmet och låsa in henne så att hon inte kan gå ut, bränna upp hennes kläder, våldta henne och hota med att döda hennes barn om hon inte lyder.
Att ta ifrån henne hennes värdighet genom att dagligen utsätta henne för förminskande ord som din tjocka slyna, din värdelösa hora, din fula slampa. Ingen vill ha dig, du duger bara till att spotta på. Ord som inte syns på kroppen men som finns där som de osynliga ärr de är.

Vi önskar också att vi slutar prata om dödligt våld som familjetragedier och börjar kalla det för vad det är, mord.
Att vi slutar prata om våldsporr som ett oskyldigt nöje och börjar kalla det för vad det är, nämligen förnedringssex och kvinnohat.
Att vi slutar blanda in mäns och familjers heder i kvinnors rätt till sin egen sexualitet, det är inget hedervärt i att kontrollera unga kvinnors oskuld och sexualitet.
Att vi hjälper kvinnor och barn som har hamnat i prostitution till ett anständigt liv och straffar dem som köper deras kroppar. 

Vi önskar alla kämpande fantastiska kvinnor ett bättre 2018. Vi önskar alla barn ett bättre 2018.
Vi önskar alla volontärer ett bättre 2018. 
Vi önskar oss ett samhälle som inte bygger sina grundvalar på rå styrka och förakt för svaghet. Ett samhälle där den starkes rätt går före andras. 

Utan vi önskar ett samhälle som bygger på respekt, kärlek och förståelse för varandra. Där alla vinner. 
Ett jämställt samhälle fritt från våld.

Det önskar vi oss för 2018.
S

onsdag 6 september 2017

Nordiska kvinnor mot våld 2017


Varje år anordnas en konferens av  Nordiska kvinnor mot våld, NKVM. Kvinnor inom kvinnojoursrörelsen samlas, nätverkar, utbyter erfarenheter och lyssnar på föredrag med det senaste inom ämnet mäns våld mot kvinnor.
I år gick den av stapeln i Reykjavik första helgen i september. Årets tema var Rösterna och våldsutsatta kvinnors egna behov, synpunkter och roller synliggjordes. Modiga kvinnor gick upp på scenen och berättade vad de har blivit utsatta för och hur de tog sig ur det.

I publiken satt trehundrafemtio kvinnor och en handfull män som tillsammans representerade Island, Färöarna, Grönland, Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vilken kvinnokraft föreläsarna och publiken skapade!

Bland föreläsarna fanns forskare, journalister, författare och kvinnor som arbetade inom kvinnojourerna men absolut starkast intryck gjorde kvinnorna som berättade sin egen historia.

Kvinnor som har blivit psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt utsatta, tagit sig ur ett våldsamt förhållande, kvinnor som har varit utsatta för incest. Som kämpar varje dag. Men som har tagit sig ur det.
Vilka starka, modiga, kraftfulla kvinnor!

En av dem var Rachel Moran, författare till boken Paid For, om hennes liv som prostituerad i sju år. Hon börjar sitt föredrag med att berätta hur det började för henne. Tänk dig att du fyllde fjorton år för några veckor sedan. Du vet att du måste fatta ett livsavgörande beslut. Din mamma är schizofren och din pappa, som är bipolär, tar hand om henne. Ingen tar hand om dig och du bestämmer dig för att flytta, du tror att ditt liv ska bli bättre. Du blir hemlös och ett år senare arbetar du som prostituerad.
Rachel Moran berättar vidare om hur hon kunde ta sig ur prostitutionen trots att hon även blev kokainist.

Hildur Fjola Antonsdottir, forskare föreläste om sin forskning kring behovet att eget utrymme som kvinnor har efter att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp, Seeking Justice by Fighting for and Claiming Space. Behov att utrymme i skolan, på jobbet, i hemmet. Kvinnor som har blivit våldtagna, utsatta för incest av pojkvän, släkting, eller annan. En förövare som inkräktar på ett gemensamt offentligt utrymme. Genom att berätta om övergreppet för skolledning, arbetsledning, inom familjen och genom att samhället tar avstånd från förövaren, stöttar kvinnan och bevakar att inte hennes utrymme kränks har många kvinnor i djupintervjuer berättat att det hjälper dem där rättssystemet misslyckas.

Denise Cresso tog oss med på en resa om hur kvinnor med funktionsvariation utsätts för samma våld som övriga kvinnor fast med en ytterligare dimension där förövaren utnyttjar funktionsvariationen. Som att han möblerar om i rummet så att kvinnan ramlar och gör sig illa. Eller tar batterierna så att rullstolen står stilla. Eller hotar med att kasta insulinsprutorna.

Den sista föreläsaren Thordis Elva Thorvaldsdottir berättade om hur hon konfronterade sin pojkvän och tillika våldtäktsman med vad han hade förstört i henne. Och om hur de tillsammans, i ett TED-talk  berättade för hela världen och skammen gavs tillbaka till den skammen tillhörde, nämligen förövaren. Alla feminister var dock inte glada över att mannen fick berätta, över att offer och förövare möttes och fick ett avslut.
Thordis Elva Thorvaldsdottir har fått ta emot mycket näthat efter att de gick ut med sin berättelse.

Det jag tar med mig från konferensen är ändå att det finns hopp. Hopp om upprättelse, om läkning och nytt liv fritt från våld och förnedring. Full av energi och inspiration laddar jag för en höst full av kampanjer som går ut på att skapa opinion, väcka politiker och arbeta för en värld fri från mäns våld.
S

torsdag 14 juli 2016

När en ny kvinna


När en ny kvinna kommer till oss.

Är ögonen fulla av sorg.
Är hon uppriven, trött och ledsen.
Hon sover mycket.

Hon har inte fått med sig alla sina kläder, dokument, fotografier.
I bästa fall har hon med sig en väska eller påse med lite kläder.
Plånbok, om hon var betrodd med sådan.
I värsta fall ingenting.

Han har sakta brutit ner henne. Isolerat henne från vänner och familj.
Kontrollerat varenda steg, andetag. Varje samtal, blick och sms.

Han har fått henne att sluta arbeta.
Det ska bara vara de två.
Det är så mycket mysigare om det bara är de två.

Sen övergår mysigheten till att han berättar för henne vilken oduglig skit hon är.
Skriker att hon inte klarar någonting, att hon är en värdelös fitta som förtjänar att dö.

Tiden går, lämnar spår.

Han slår henne. Våldtar.
Lånar i hennes namn, köper dyra prylar och skuldsätter henne.

Inte konstigt att hon känner sig orkeslös när hon kommer till oss.

Hos oss får hon möjlighet till en stunds ro.
Hon får en möjlighet att återerövra sin identitet, sin själ, sina egna tankar.
Hon kan bygga upp sig själv igen. Hon kan få samtalsstöd.

I bästa fall. Reser hon sig.
Känner hopp inför framtiden.
Börjar le med ögonen. Rentav skratta.

I värsta fall. Går hon tillbaka.