tisdag 3 maj 2016

Bekräfta - har jag gjort rätt?

Bekräfta mig! Bekräfta mig nu! Överallt i sociala medier vill både gamla och unga människor bli bekräftade. För sitt utseende, att de tränar duktigt, att de är bra på att laga mat, att de är kulturella och äventyrliga, att de reser mycket, umgås med sina nära, att de har en snygg partner, ett fantastiskt förhållande, ja ni fattar.

Vi är alla, på ett eller annat sätt, artister i denna livets cirkus. 

Många förfasar sig över denna vår ytlighet och moraliserar mer än gärna, ofta raljant. Själv tillhör jag inte den skaran, jag tycker inte att det är något konstigt med att vi människor vill bli sedda. Idag har vi en ny kommunikationsarena, hembygdsparken och kyrkan är utbytta mot Instagram och Facebook. Vi människor vill vara i ett sammanhang och vi vill tillhöra.

Jag vill hellre prata om kvinnor som vill få en annan slags bekräftelse. En sorglig och negativ bekräftelse. En bekräftelse som borde vara självklar.
I mitt jobb på kvinnojouren möter jag kvinnor som ringer eller kommer på samtal och vill höra att de har gjort rätt. Eller snarare, att de inte har gjort fel.

Unga och gamla kvinnor som skuldbelägger sig själva för att de sa si eller så, gjorde på ett visst sätt, tittade åt fel håll, lyssnade inte tillräckligt uppmärksamt, valde fel kläder eller bara skrattade för högt. Ord och handlingar som ledde till negativa konsekvenser för dem i form av psykiskt, fysiskt, sexuellt eller ekonomiskt våld.

Det gör ont i hjärtat att lyssna på kvinnorna och jag har lust att vråla:
Det är klart att du har gjort rätt!
Om du kände att han förnedrade dig och du sa ifrån, då är det är klart som korvspad att du gjorde rätt! Det är din känsla som är rätt. Skit i honom!
Men det är inte självklart för dem.

Jag vill prata om hur vi kan göra för att det ska vara självklart. Alltid och för alla. Det som känns fel tar jag inte. Jag tar ingen skit.

Alldeles för många kvinnor har gått på argumentet att de är provokativa när de hävdar sig.
Att de ska ta emot, inte käfta emot. Många kvinnor upplever att de inte har en självklar rätt till att ta plats i det offentliga rummet. När de tar plats utsätts de för hat och hot. En del tystnar, andra kämpar på.

De kvinnor jag pratar med har inte ens rätt till att ta plats i det egna hemmet, i den privata sfären. De får inte spela huvudrollen i sitt eget liv.

Socialiseringen börjar i förskolan. Gjorde det ont? Men lilla gumman, han drar dig i håret för att han gillar dig. Fortsätter i grundskolan. Han knuffar dig för att han tycker du är snygg och vill ha din uppmärksamhet.

Gradvis vänjer vi oss. 

Reklammakarna hjälper oss att se till att vi är rakade, rena och attraktiva. Poserande och tysta.

Hur socialiserar vi unga kvinnor till att bli mer modiga, självsäkra och i vissa fall rasande?

Hur bryter vi detta?




S

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar