Polisaspiranter på studiebesök

7 av 9 polisaspiranter från Polishögskolan

Idag hade vi studiebesök av nio polisaspiranter som ville veta hur vi jobbar och vad de ska tänka på när de möter våldsutsatta kvinnor och deras barn.
Det var ett givande möte som fyllde oss med förhoppningar om att dessa polisaspiranter som är på väg in i ett viktigt yrke kommer att göra skillnad.
Först slog vi hål på den stora myten att det är bara en viss typ av man som våldsutsätter och en viss typ av kvinna som blir våldsutsatt.
Våld mot kvinnor och barn har ingenting med socialgrupp, utbildningsnivå, etnicitet eller religion att göra.
Däremot är vissa män bättre på att slå där det inte syns och bättre på att manipulera myndighetspersoner.
Våld drabbar alla slags kvinnor och har ingenting att göra med hennes socialgrupp, utbildningsnivå, etnicitet eller religionstillhörighet.
Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem som kostar oerhört mycket, i både pengar och lidande.
Mäns våld mot kvinnor ska inte betraktas som lägenhetsbråk och familjetragedier.
Mäns våld mot kvinnor ska betraktas som fysiskt, psykiskt, materiellt, sexuellt och/eller ekonomiskt våld.

När poliser åker på ett inkommet "lägenhetsbråk" på polisradion och möter våldsutsatta kvinnor är det ofta kaotiskt, kvinnan är rädd, chockad, skadad. Då kan det vara bra att inte ta med sig sina egna fördomar in i lägenheten.
Det kan också vara bra att berätta om sin egen roll i sammanhanget och hur man som polis kan hjälpa kvinnan.
En viktig aspekt är att se sig omkring och fråga sig om det finns några barn i lägenheten. Leta efter dem, kanske har de gömt sig. Och om det finns barn, prata med dem, bekräfta dem, trösta dem.
Man kan behöva fråga kvinnan vad hon behöver ta med sig såsom legitimation, pass, andra papper, kläder.

Vi frågade polisaspiranterna vad de tar med sig hem efter sitt studiebesök:
"Att jag förklarar vem jag är, min roll, vad jag gör här och hur jag kan hjälpa kvinnan."
"Att vara nyfiken att se vad som ligger bakom."
"Att kvinnan får tid att packa i lugn och ro."
"Att det är ett stort samhällsproblem."
"Att inge hopp."
"Att det inte är så lätt öppna upp sig för kvinnan."

Vi var glada över dessa fantastiska blivande polisaspiranter som kommer att göra skillnad.

S

Häxjakten lever än

Nu är det påsk och vi firar med mat och godis. Påskhare, påskris.
Att barn klär ut sig till påskkärringar och iförda kvast med avgång till Blåkulla knackar dörr i grannskapet för att få lite godis är idag en gullig tradition.
På sociala medier med humor och stort hjärta delas olika bilder på häxor som åker iväg till Blåkulla. Man önskar varandra trevlig resa och att ha det så kul.
Trendspanare och läkekvinnor och läkemän har nog alltid funnits och de har kallats för allt från siare, trollkarlar, medicindoktorer, schamaner till häxor.

Idag denna skärtorsdag vill jag minnas och hylla alla de kvinnor som inte alls for på sina kvastar för att fira med Djävulen. För att ha sex med Djävulen. För att få nya magiska krafter.
Men som blev anklagade för detta och därför fick plikta med sitt liv.

En skål vill jag utbringa för alla de kloka kvinnor som förmodligen var naturvetenskapligt lagda, som hittade medicin i naturen. Som förlöste andra kvinnor på innovativa sätt.
Nytänkare, oliktänkare. Starka kvinnor som ifrågasatte makten och därför förknippades med Djävulen.
Man har räknat ut att minst 30 000 människor, främst kvinnor, brändes på bål, slängdes i sjön, torterades till att erkänna och namnge andra häxor.
Man samlades på torg för att bevittna deras plågor.

Vilken hysteri, masshypnos och fruktansvärd tragedi i vår historia.
Skål för alla er modiga, starka kvinnor, vi ska aldrig glömma er.
Vi fortsätter kämpa. 
För rätten att själva bestämma över vår kropp och att varken organisationer eller politiker ska kunna rucka på aborträtten.
För rätten att få ta plats i det offentliga rummet och att vägra tystas av varken nättroll eller moralpoliser.
För rätten att få utbilda oss, gifta oss med vem vi vill och tjäna egna pengar utan att familjen eller andra ska bestämma.
För rätten att inte hatas, förminskas, osynliggöras, förlöjligas, hånas, våldtas eller våldsutsättas enbart på grund av vårt kön.
För rätten att få leva ett anständigt liv som en människa.

För att häxjakten en gång för alla ska ta slut.
S

Varför går hon inte?

Varför går inte HAN? 

- Hur kan man stanna hos någon som slår en?
En föreläsare som har arbetat med våldsutsatta kvinnor och våldsutövande män i över tjugo år konstaterar krasst att det är den vanligaste frågan från människor utanför branschen.
Man förstår inte varför kvinnan inte bara går.
- Under alla mina år som föreläsare är det aldrig någon som har ställt frågan varför går inte mannen? Varför stannar HAN hos någon som han utövar våld emot?
Allt ansvar riktas mot den utsatta, inte mot förövaren.

Vi vill byta perspektiv och lägga fokus på förövaren. Vi vill lägga ansvaret på förövaren, vi vill prata om förövaren, med förövaren, vi vill ställa förövaren till svars.

Varför slår så många män? Varför måste så många män kontrollera andra människor? Förnedra andra människor. Verbalt, sexuellt, fysiskt, ekonomiskt. Varför vill så många män boka tid hos en prostituerad, ungefär så som man bokar tid hos en tandläkare? Varför är så många vuxna män intresserade av unga flickor och pojkar på nätet? Varför våldtar så många män?
Varför är det okej för så många män att skratta åt blondiner, batikhäxor, bögar och andra veklingar?
Ja förutom skämt om cis-män förstås.
Och varför är det så många män som försöker tysta andra kvinnor och män som vill prata om det här?

S

Till min dotter på internationella kvinnodagen

Du är 18 år och så full av kraft, livsglädje, intelligens och nyfikenhet. Du står på tröskeln till vuxenlivet, har snart gått ut gymnasiet och ska börja fundera över vad du vill göra med ditt liv.

Du är otroligt privilegierad för att du får det.

Majoriteten av unga kvinnor i världen får nämligen inte det.

Vi tar det en gång till för att det riktigt ska sjunka in.

Du får börja fundera över vad du vill göra med ditt liv.

Kanske vill du bara ta det lugnt ett tag. Kanske åka utomlands. Kanske jobba extra. Kanske börja plugga på högskola på en gång.

Du bestämmer.

I hela ditt liv har jag tillsammans med din pappa fostrat dig till att ta den naturliga makten över ditt liv och din kropp. För att det är så självklart. För att vi bor i ett land där män och kvinnor enligt lagen har samma rättigheter och skyldigheter.

Vi har doserat ut små maktöverlämningar till dig från att du var en liten flicka.
Som fyraåring fick du bestämma vilken bok du ville att vi skulle läsa för dig vid nattningen.

Som femåring fick du bestämma vilka kläder du skulle ha på dig när du gick på kalas.

Som åttaåring vilka gardiner du ville ha i ditt rum.

Allt i din takt och efter din mognad och förmåga.

Som sex-, sju- åtta-, nio-, tio-, elva-, tolv-, tretton-, fjorton-, femton-, sexton- och sjuttonåring invigdes du till att få ta större och större ansvar för varje år.
Du växte med uppgiften för varje år.

Du och jag har pratat förtroligt om sex och om att skydda sig. Att det inte räcker med p-piller. Att när du har sex med någon du inte känner alltid kräva kondom.

Du och jag har pratat förtroligt om porr. Att om du blir ombedd att göra något du inte känner för så säger du NEJ. JAG VILL INTE.

Du tar ditt maktanspråk över ditt liv och din kropp på fullaste allvar. Du vet att trots att det borde vara självklart är det inte självklart. Inte ens för dig som bor i ett land som har en feministisk regering.

Du har varit med om killar i klassen som oombedda har tagit på din kropp. Killar i skolan som har kallat dig för saker.

Främlingar som har kallat dig för saker när du har gått förbi på gatan. Kommenterat din kropp, ditt utseende. Kategoriserat dig.

Du har till och med klarat dig ifrån ett våldtäktsförsök i parken femtio meter hemifrån tack vare din förmåga att fatta snabba beslut. Du och din bästa kompis gick genom parken när två män dök upp från ingenstans och tog struptag på kompisen. Du backade blixtsnabbt och ringde polisen. Såg att några andra var i parken en bit bort. Du var beredd att skrika på hjälp. Då släppte männen din kompis.

Men ändå, du är privilegierad.

Du har fått gå i skolan. Du har fått sex- och samlevnadsundervisning, både i skolan och av din mamma. Du vet hur barn blir till. Du kommer aldrig att bli bortgift mot din vilja. Ingen bryr sig om vem du har sex med, ingen lägger sig i hur många du har legat med. Ingen kommer att fråga efter din mödomshinna om du väljer att gifta dig. Du har tillgång till preventivmedel och mensskydd. Du har tillgång till toalett.

Du har rätt att klä dig hur du vill. Du kan gå i det offentliga rummet, du kan gå på krogen, du kan dansa, du kan dricka. Du tar risker när du gör det men du kan.

Du kan organisera dig i grupper som värnar dina rättigheter. Och du kan fortsätta kampen för alla kvinnors rättigheter. Tillsammans med mig, din mamma.

S

När dom faller

När dom faller.
Då är det bråttom. Då ringer socialsekreteraren till oss. Med lite snabbare andhämtning än vanligt, med lite mer stress i rösten. Har ni lediga platser? För en kvinna och två små barn? Nu. Hon behöver komma till er nu.

Mannen har suttit häktad sen kvinnan polisanmälde honom. Nu när dom faller kanske han försätts på fri fot. Visserligen kan det bli att han får kontaktförbud och inte får gå i närheten av henne. Men. Han är förbannad. Han är farlig för henne och barnen.

Har ni en ledig plats? Det är när vi inte har plats som orden ringer i öronen. Länge.

Tjugondag Knut

Imorgon är det Tjugondag Knut.
Då ska julen ut.

Det är också dagen då många kvinnor bestämmer sig för att nej, nu räcker det! Nu får det vara nog. De städar ut mannen ur sitt liv. Tyvärr inte genom att kasta ut honom, utan genom att de själva lämnar hus och hem. Symboliskt blir han urstädad dock.

 Ofta stannar hon kvar över jul och nyår för att försöka en sista gång. För att rädda det som räddas kan av en familj. När så helgerna är över och allting blev precis som vanligt fast mera av våldet, då startar städprocessen.
Bye, bye Knut. Ut.

Hur jag vet det? Det blir snabbt fullbelagt på kvinnojourerna.
 S

En bra jul är en jul med få röda dagar

Vid högtider är det värre. Vi som jobbar på kvinnojouren tycker att det är en bra jul när det är få extra lediga dagar. I år är en sådan bra jul, bara tre dagar ledigt runt jul och ingen extra till nyår.
Det är en bra jul för att våldet,vare sig det är psykiskt, fysiskt, ekonomiskt eller sexuellt helt enkelt får mindre dagar att utövas på.

Oavsett hur lång ledighet, vi på kvinnojouren har alltid "högsäsong" efter jul.
Ett år har gått. Ett nytt är i vardande. Det gamla året, våldsamt och med ständigt brutna löften.
Ett år fyllt av:
"Jag lovar, jag ska aldrig mer slå. Aldrig mer bli arg, aldrig mer skrika att du är en värdelös hora. Aldrig mer slå barnen, skrika på dem. Aldrig mer lynnigt brusa upp, aldrig mer våldta dig, aldrig ta struptag på dig, köra upp dig mot en vägg, dunka ditt huvud mot golvet. Jag ska aldrig mer tappa besinningen, spotta på dig, kasta saker runt omkring mig, hota att döda barnen. Jag ska aldrig mer ha en fullständigt  galen blick. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer."

När julen infinner sig tänker en del kvinnor: kanske allt blir bra nu, kanske kan vi reda ut saker.
Andra kvinnor inser tidigt att aldrig- mer-bedyranden är fullständigt betydelselösa. Men väljer att stanna kvar för att de är deras enda överlevnadsstrategi där och då.
Många kvinnor stannar för att det är ett sätt att skydda barnen.

Men så kommer den där julen som blir en jul för mycket. Julen som ska vara fridfull men istället blir hånfull med sitt budskap. Och insikten, det kommer aldrig att bli en fröjdefull jul.

Då finns vi. Vi tar emot med öppen famn. Hos oss får kvinnan och hennes eventuella barn vara.
I ro. I ett tillfälligt undantagstillstånd i sitt liv.