I namn av mamma

Idag söndag är det Mors dag.
Förutom att köpmän blir gynnade och mammor glada har jag ett kort och kraftfullt önskemål på denna alla mödrars dag. Jag tycker nämligen inte att det räcker med en fångst blommor eller en teckning till världens bästa mamma.
Så här kommer den:

Sluta använda det kvinnliga könsordet som förolämpande invektiv.

Anledningen till mitt önskemål är att på väg hem från jobbet igår, när jag hämtade ut ett brev på posten hörde en man bakom mig skrika "din djävla fitta" högt och aggressivt upprepade gånger. Trots att det inte var riktat mot mig personligen kände jag ett oerhört obehag. Han skrek föraktfullt och nedvärderande.
Jag tittade snabbt åt hans håll men kunde inte bedöma om han var en "normal" arg man, en snedtänd missbrukande man eller en psykiskt sjuk man.
Jag kunde heller inte avgöra om han hade sällskap av en djävla fitta eller om det var en inbillad fitta han skrek åt.
Orden fick i alla fall igång mig att börja fundera över hur vi använder svärord i allmänhet och könsord i synnerhet. Och varför det alltid är det kvinnliga som används negativt.

Vi använder dessa ord när vi är förbannade, fulla, hämndlystna, aggressiva, vi använder dem när vi är allmänt vidriga, hånfulla och elaka.Vi till och med likgiltighetsanvänder dem. Som utfyllnadsord.

Vi använder dem till vardags. På skolgården, i omklädningsrummet, på pendeltåget, restaurangen, biografen, i affären. Som allmänna skällsord.

I namn av min mamma, din mamma, alla mammor, alla människor.

Börja reflektera över om du använder onödiga skymford slentrianmässigt, alldeles för ofta. Ord träffar, sårar och betyder alltid något.

Ha en förträfflig Mors dag och gör någon glad!
/S

Den ohämmade lystna blicken

Sommaren har slagit till och vi kan äntligen klä oss i klänning, shorts, linne. Hej då mössa, halsduk och vinterrock, hej hej flip-flops.

Vi exponerar våra kroppar inte bara för solen utan även för varandra i det offentliga rummet. 

Och då kommer vi in på det där med vem som tittar på vem och på vilket sätt vi tittar på varandra. 

Att vi människor tittar på varandra är inget konstigt, det har vi gjort i alla tider. Vi attraheras av varandras lukter, utseende, skratt, personlighet. 

Men nu är det inte den sortens blickar och attraktionsspel jag menar.  

Jag pratar om den manliga blicken. Ni vet den där öppna, lystna, ohämmade, kättjefulla, rovdjursblicken. Som drabbar särskilt unga kvinnor överallt, när som helst.

Redan på långt håll ser jag att HAN har valt ut mig, att HAN vill att jag ska möta hans blick så att HAN får le mot mig, säga något om hur mycket HAN uppskattar min kropp, typ något subtilt smickrande som oh la la vilken rumpa eller you sexy thing. 

Vad som händer inom mig är att jag får rysningar i hela kroppen. Av obehag. Det jag tänker i mitt stilla sinne är kan inte du bara hålla käften. Titta javisst, jag kan knappast förbjuda dig att ogenerat glo men kan du inte anstränga dig och försöka att vara lite diskret!

Jag kan välja mellan att titta åt ett annat håll, låtsas som att jag inte hör och ser eller bemöta hans blick, svara på kommentaren.

Om jag väljer att himla med ögonen och be honom dra kan jag istället för oh sexy lady få höra öh, hörru bitch, du är för fet för att ignorera min uppmärksamhet.

Jag ska nämligen vara tacksam för att HAN vill ge mig uppmärksamhet.

Men.

Jag vill inte ha blickar på mig eller ord kastade efter mig när jag är i det offentliga rummet.
Jag vill inte att mäns ögon girigt och geggigt ska kleta över mina bröst, höfter och rumpa.

Som vore jag ett tingest som bara planlöst går omkring på gatan med en endaste längtan, att vara ett vandrande uppkåtningsobjekt.

När jag kanske i själva verket går och tänker på mitt senaste projekt på jobbet eller bara något så trivialt som att jag vill köpa nytt nagellack. Totalt ointresserad av någons pockande begär.

Men jag vet - de här männen skiter fullständigt i vad jag vill och tycker.

S

Taxi var god röj

Välkommen till Taxi Stockholm, just nu är det många som ringer till oss med det blir alldeles strax din tur.

Är du företagskund, tryck 1.
Är du privatperson, tryck 2.
Är du sexköpare, tryck 3.

Igår kunde Kalla Fakta visa hur en del av Taxi Stockholm:s taxichaufförer hjälper sexköpare att hitta till prostituerade på Stockholms gator.
De kör torskarna till gatorna, låter dem göra upp om priset i baksätet på taxibilen, kör dem till avskilda platser där de med tickande taxameter väntar medan sexköpet genomförs, för att sedan köra dem tillbaka till stan. Så smidigt för alla parter. Win win, all the way.

Om nu Taxi Stockholm vill utvidga sin verksamhet och även bedriva koppleriverksamhet kan väl de vara vänliga att upplysa om det så att jag kan välja bort dem.

Sjukt, sjukt. Luttrad som jag är tror jag inte ett ögonblick att det endast är Taxi Stockholms chaufförer som "hjälper" kåta män som inte orkar ragga på krogen, att hitta andra smidiga sätt att tillfredsställa sig sexuellt på.
Eller vad det nu är man tillfredsställer genom att köpa en annan människas kropp?

Jag tror att hela branschen är nerlusad av hjälpsamma samariter. Samariter som i all sin barmhärtighet och empati för nödställda män hjälper till att upprätthålla vidrig maktordning och unken kvinnosyn.

Och, nej jag tror inte att alla taxichaufförer gör så. Men i reportaget var det tio av fjorton chaufförer som "hjälpte" kunden. Det är på tok för många, tycker ni inte?

Kom nu inte dragandes med att det är världens äldsta yrke och att vi inte kan göra något åt det.

I en marknadsekonomi gäller tillgång och efterfrågan. Och det är efterfrågan som  styr tillgång. Sexköp är dessutom förbjudet i Sverige, liksom koppleriverksamhet.


Och på tal om makt. Ska vi bojkotta Taxi Stockholm?

S

Bekräfta - har jag gjort rätt?

Bekräfta mig! Bekräfta mig nu! Överallt i sociala medier vill både gamla och unga människor bli bekräftade. För sitt utseende, att de tränar duktigt, att de är bra på att laga mat, att de är kulturella och äventyrliga, att de reser mycket, umgås med sina nära, att de har en snygg partner, ett fantastiskt förhållande, ja ni fattar.

Vi är alla, på ett eller annat sätt, artister i denna livets cirkus. 

Många förfasar sig över denna vår ytlighet och moraliserar mer än gärna, ofta raljant. Själv tillhör jag inte den skaran, jag tycker inte att det är något konstigt med att vi människor vill bli sedda. Idag har vi en ny kommunikationsarena, hembygdsparken och kyrkan är utbytta mot Instagram och Facebook. Vi människor vill vara i ett sammanhang och vi vill tillhöra.

Jag vill hellre prata om kvinnor som vill få en annan slags bekräftelse. En sorglig och negativ bekräftelse. En bekräftelse som borde vara självklar.
I mitt jobb på kvinnojouren möter jag kvinnor som ringer eller kommer på samtal och vill höra att de har gjort rätt. Eller snarare, att de inte har gjort fel.

Unga och gamla kvinnor som skuldbelägger sig själva för att de sa si eller så, gjorde på ett visst sätt, tittade åt fel håll, lyssnade inte tillräckligt uppmärksamt, valde fel kläder eller bara skrattade för högt. Ord och handlingar som ledde till negativa konsekvenser för dem i form av psykiskt, fysiskt, sexuellt eller ekonomiskt våld.

Det gör ont i hjärtat att lyssna på kvinnorna och jag har lust att vråla:
Det är klart att du har gjort rätt!
Om du kände att han förnedrade dig och du sa ifrån, då är det är klart som korvspad att du gjorde rätt! Det är din känsla som är rätt. Skit i honom!
Men det är inte självklart för dem.

Jag vill prata om hur vi kan göra för att det ska vara självklart. Alltid och för alla. Det som känns fel tar jag inte. Jag tar ingen skit.

Alldeles för många kvinnor har gått på argumentet att de är provokativa när de hävdar sig.
Att de ska ta emot, inte käfta emot. Många kvinnor upplever att de inte har en självklar rätt till att ta plats i det offentliga rummet. När de tar plats utsätts de för hat och hot. En del tystnar, andra kämpar på.

De kvinnor jag pratar med har inte ens rätt till att ta plats i det egna hemmet, i den privata sfären. De får inte spela huvudrollen i sitt eget liv.

Socialiseringen börjar i förskolan. Gjorde det ont? Men lilla gumman, han drar dig i håret för att han gillar dig. Fortsätter i grundskolan. Han knuffar dig för att han tycker du är snygg och vill ha din uppmärksamhet.

Gradvis vänjer vi oss. 

Reklammakarna hjälper oss att se till att vi är rakade, rena och attraktiva. Poserande och tysta.

Hur socialiserar vi unga kvinnor till att bli mer modiga, självsäkra och i vissa fall rasande?

Hur bryter vi detta?

S

Ibland är det extrakul med årsmöte

I helgen var vi några från Kvinno- och Tjejjouren Huddinge på Unizons årsmöte. 

Unizon, som är vår riksorganisation hade samlat nära 160 delegater från hela Sverige.

Det är så roligt att få delta, det är andra året i rad för mig och det är så kul att få träffa representanter för kvinno- och tjejjourer över hela landet, att mingla och att få frottera sig med varma härliga glada kvinnor och jodå, några män. Under mötet förs motioner fram av både nya och gamla röster. Det ska röstas och voteras och diskussionerna är många och det är högt i tak.

I år firade Unizon tjugo år och detta firades drottninglikt på ett Ekolsunds slott.  

Vi var en aningen extra förväntansfulla och spända i år eftersom vi tävlade om det årliga idépriset för bästa innovativa idé som kan främja ett jämställt samhälle fritt från våld. 

Och vet ni, vi vann! Vi blev så glada, så glada! Vi tävlade med vårt metodpaket MEDVETEN.

MEDVETEN är en metod som vi har tagit fram för personal som arbetar med ungdomar. Metoden, i form av övningar, går ut på att göra ungdomar medvetna om de strukturer som reglerar makt mellan oss människor och att ge dem redskap för att aktivt kunna jobba med att förebygga hot, våld och trakasserier.

Motiveringen till att vi vann priset löd: 

”Metodmaterialet MEDVETEN uppmuntrar unga till ökad medvetenhet och förståelse kring normer, koppen, sex och livet på internet.

MEDVETEN riktar sig till alla unga i Sverige idag och kan anpassas till gruppens ålder, kognitiva förmåga och fysiska funktioner.

MEDVETEN har stark förankring i läroplanen, vilket gör det lättare för lärare, rektorer och kuratorer, att välkomna i detta fall, Tjejjouren Huddinge, in på skolorna.”

Vi är överväldigade och otroligt stolta och hoppas att så många som möjligt vill hjälpa oss att sprida detta till så många lärare, rektorer, kuratorer och andra som arbetar med ungdomar!

S

Barnet klarade sig

Vaknade i morse och läste två artiklar  i Sydsvenskan och Aftonbladet om en socialsekreterare som besökte en kvinna i hennes hem, igår kväll. Socialsekreteraren tog med sig två poliser för säkerhets skull. En man dyker upp som visar sig vara den misshandlade kvinnans man.
Han rycker till sig ett barn och hotar att slå det. Tumult uppstår. Poliserna blir misshandlade av den "bitige" mannen. En polis får fraktur på ett finger, den andre klarar sig lite bättre. Poliserna blir dessutom pepparsprejade av sin egen pepparsprej.

Och sen slutklämmen:

Barnet tog ingen skada. Läste jag verkligen rätt? Jag läser en gång till i Sydsvenskan. Jo, det står så: "Barnet skadas inte i handgemänget, däremot poliserna."
Aftonbladet som också skriver om händelsen, avslutar artikeln med: "Barnet som mannen ryckt till sig klarade sig oskatt."

Bär med mig barnet i huvudet hela vägen till jobbet.
Tänker mig in i hur barnet upplever detta.
Det är vardag, klockan är tio på kvällen. Tre personer, varav två i uniform ringer på din dörr. Din mamma öppnar och du står bakom henne i dörröppningen och kikar.
Plötsligt dyker din pappa upp och rycker bryskt tag i dig. Skriker att han ska döda dig. Sen händer allting fort. Din pappa släpper taget om dig och två poliser går emot er och börjar slåss med honom. Det skriks, du hör och ser slag måttas. Din pappa lyckas få tag på något från en av poliserna, du ser inte vad men hör ett ljud och någon som skriker till av smärta.
Du försöker nå din mamma som gråter och är rädd. Den tredje personen som kom med poliserna är lika rädd som din mamma.

Har detta barn inte tagit någon skada? Nej inte fysiskt. Den här gången tog barnet bara psykisk skada.
Många barn tar skada varje dag av att bevittna hur deras mamma får stryk av sin pappa. Ofta får de själva också stryk. Barnen utsätts för både psykisk och fysisk skada.

Vi får inte glömma den psykiska skadan. Nog kunde man ha skrivit annorlunda i artiklarna. Åtminstone lagt till ordet fysisk.
Ingen fysisk skada.

S

Krossade drömmar till påsk

Påsken är inte en glad högtid för alla barn. Det är istället en av alla dessa helger de återigen får sina drömmar krossade.
Många barn önskar att det inte fanns några påsklov.
Det är inte påskharen som kommer hem till dem och gömmer godis i deras trädgård. Det är inte en veckas avslappning och befrielse från läxor som hägrar.
Det som väntar är en spänd förväntan. Hårt hårt spänd.
När kommer pappa att brisera? Hur många gånger kommer han att brisera? Kommer han bara att slå deras mamma eller ger han sig på dem också? Kommer han bara använda knytnävarna, eller kommer han att kasta möbler också?
De kommer nogsamt att lyssna på sin pappas röst. Lyssna efter nyanserna. När kommer pappas röst att gå upp ytterligare en oktav? När går han över den där gränsen och blir argare och argare? När blir pappas röst sluddrigare och sluddrigare?

Barnen försöker vara tysta och osynliga, inte reta upp pappa. Inte synas.

Att få äta ägg och godis resten av veckan är en ouppnåelig dröm. Lyxen är att pappa slutligen slocknar av utmattning i soffan eller på golvet.

Om du vet om att det finns barn i din omgivning som lider. Ring socialjouren eller polisen. Hjälp barnen och deras mammor att få ett anständigt liv igen. Och börja drömma.